Ride with the moon in the dead of night ...

Dagen till ära. Brukar dock föredra originalet. Happy Halloween!

Wednesday.

Lollo smsade mig igårkväll och frågade om jag ville hänga med till Gustavsvik (äventyrsbad i Örebro) idag. Jag tackade genast ja, det var flera år sedan jag var där senast och hur roligt är det inte att åka ut på äventyr med fina vänner då och då. Emilia slog följe med oss och vi gav oss iväg mot vårt nostalgiska barndomsparadis.
Herregud, en 21-åring, en blott 20-åring och en 18-åring på äventyrsbad. Vilken jävla komedi. Men vi hade iallafall kul, att komma till Gustavsvik var som att bli barn på nytt. Dock konstaterade vi ändå på vägen in till omklädningsrummet att vi nog börjar bli för gamla för sånt här.

Nu sitter jag trött som ett as och väntar på middag. För en gångs skull är det inte jag som tillagar den. Förövrigt är jag grymt sugen på cola. Eller Loka Citron. Eller så är jag bara törstig i allmänhet, jag åt precis upp det sista ur chipspåsen jag köpte i fredags och käkat ur varenda dag sedan dess. Fem dagar att sluka en chipspåse, är det bra eller dåligt?

Once Upon a Nightwish: The Official Biography.

I år och dar har jag suktat efter den. Men när den funnits bara några musklick ifrån har jag inte haft pengar eller tvingats prioritera annat, och när jag väl hade råd var den plötsligt slutsåld precis överallt. Jag var nära att ge upp hoppet om att någonsin få ha ett ex i min ägo, tills jag förra veckan av en händelse hittade boken (återintagen) för ett läskigt humant pris på Adlibris. Igår ramlade den äntligen ner i brevlådan. Finally!

Telefonskräck.

Min största fobi är att prata i telefon. Det är ingen överdrift, mörker och folkmassor är fan en bagatell i jämförelse. Framförallt när det gäller samtal till människor jag inte känner, eller ens känner lite. Jag ska beskriva hur jag blir:

1. Med vetskapen om att jag måste ringa ett viktigt samtal till en vilt främmande människa kan det ta flera dagar innan jag kommer till skott och gör det, bara för att samla mod.
2. Nätterna innan har jag svårt att somna, tankarna på vad jag ska säga håller min hjärna upptagen.
3. När jag väl samlat jättemycket mod till mig och tar telefonen för att slå numret klappar mitt hjärta i 25644 pulsslag/minut och jag börjar bildligt talat kallsvettas.
4. Under samtalets gång famlar jag ofta med orden, glömmer bort hälften av vad jag tänkt säga och pratar väldigt fort, rentav slöddrigt.
5. Jag är så fullt upptagen att formulera ett manus i huvudet att jag bara lyssnar på motparten med ett halvt öra.
6. Efteråt, när mardrömsscenariot är över, sitter jag dränkt i svett och försöker andas normalt.

För två veckor sedan mejlade jag runt till olika tidskrifter och efterfrågade praktikplats. Jag har fått svar från dem alla, utom en. Corren. Min interncoach på Af rådde mig därför att ringa upp dem och kolla hur det gick. En vecka har gått sedan vi talades vid, vilket i särklass bevisar punkt #1. Så idag bestämde jag mig för att trotsa fobin och ringa, jag ville bara få det överstökat. Men jag hade enbart hunnit kolla upp telefonnumret innan modet sjönk och hjärtklappningen kom som vanligt. I det ögonblicket kände jag "nej, jag klarar inte det här". Det sket sig innan det knappast hade börjat. Istället skickade jag iväg ytterligare ett mejl, vilket i ansökningssammanhang är det sämre alternativet om man vill göra en uppföljning. Mejla ger inga direkta svar, fast o andra sidan är det bättre än inget, om man ska se det från den ljusa sidan.

Jag blir så arg och besviken på mig själv. För att övervinna en fobi måste man utsätta sig för den, det krävs stark vilja och beslutsamhet. Men jag är varken någon viljestark eller beslutsam person. När jag stöter på problem, som denna fobi är, tar jag inte tag i dem utan sopar dem under mattan och hoppas att de ska lösa sig automatiskt, när jag vet att det egentligen inte fungerar så. Hur ska jag övervinna min rädsla om jag inte ens försöker utsätta mig för den? Hur ska jag kunna bli journalist om jag inte vågar prata i telefon? Hur ska jag klara mig i framtiden överhuvudtaget om jag inte kan kontakta och interagera med människor?

Entombed 26.10.12 @ Kulturakademin, Motala

Instagram @purpleblackmoonlight

Jag måste medge att jag inte är särskilt inlyssnad på stockholmsherrarna i Entombed, men tillräckligt för att veta att de tillhör pionjärerna inom svensk death metal. Av bandets klassiska sättning återstår dock bara två av totalt fem, varav sångaren L-G Petrov är lite av en legendar inom den svenska dödsmetallen, som bland annat gästsjungit i Amon Amarth.

Kulturakademin är gles på folk, men de trogna själar som tagit sig dit för att lyssna på hederlig dödsmetall ur den gamla skolan gör inte bandmedlemmarna besvikna. Testosteronet flödar hos både dem och publiken, som mest synligt hos de två raderna längst fram. Medlemmarna headbangar i kapp med varandra och under de instrumentala mellanspelen spricker Petrovs ansikte upp i ett leende med samma eufori och lekfullhet som hos exempelvis ett barn som besöker Legoland för första gången, innan han återigen sätter mikrofonen till munnen och övergår i growlande och betydligt allvarligare ansiktsuttryck.

Dock kan jag under konsertens gång inte låta bli att känna ett litet styng av besvikelse. Det är något som saknas, men inte ens i efterhand kan jag sätta fingret på vad. Någonting gör att betyget dras ner en smula. Den där obligatoriska tillfredsställelsen som sveper om en efter ett bra gig är inte som den brukar vara. En sak går i alla fall att konstatera angående den musikaliska biten; Entombed vet vad de sysslar med och fullkomligt älskar det. Tyvärr får jag dock intrycket att de inte är lika stora idag som i begynnelsen på 90-talet. Eller?

Betyg: 3/5

Mobilinlägg.

Tre provpass avklarade, två kvar. Varenda ett har gått åt helvete. Nu har jag dock fått i mig ordentlig lunch à la sallad från Östenssons, så nu kan förhoppningsvis mina hjärnceller samarbeta igen. Tröttheten från igår sitter ännu i, vilket inte alls beror på att jag stannade uppe till 1 i natt och skrev på Entombedrecensionen när deadline visade sig vara imorgon. Ska fortsätta på den när jag kommer hem, sen ska jag sova som ett spädbarn. Den som väcker mig ikväll dör.

It's getting closer now ...

Tror jag äntligen hajat uppbyggnaden i högskoleprovets mattedel. Det jävla ämnet har aldrig varit min starka sida, jag är bättre på språk och sånt. Säger jag iallafall, i själva verket är jag nog rätt jämbördig. Det är väl egentligen bara så att jag tycker matte är så fruktansvärt tråkigt att min hjärna inbillar sig att jag är sämre på det än vad jag faktiskt är. Min mattelärare i tvåan sa till och med att jag kunnat få högre betyg om jag bara ansträngt mig mer, vilket tillräckligt bevisar min avsky för ämnet.

Läsförståelsen är fortfarande relativt svår. Texterna är formulerade på rena grekiskan, jag måste läsa igenom dem 2-3 ggr innan min hjärna kopplar och kan svara på frågorna, men hur lätt är det att hinna under kort tidspress? Ordförståelsen däremot, den sitter. Tror jag. Borde kanske rätta mina svar innan jag säger något.

Magkänslan säger mig att det kommer gå rätt bra på lördag ändå. Kruxet som eventuellt kommer rubba min koncentration och fokus är tröttheten. Entombed lirar på Kulturakademin på fredag och jag ska recensera. Alla vet vad det innebär: nattugglemode activated. Jag måste utfärda en zombievarning över stan det första jag gör på lördag morgon.

All becomes clear, but no one will hear my testimony.

Själva singeln har funnits ute ett tag, men det var inte förrän idag videon till Sacrimony (Angel of Afterlife) släpptes. Jag låter båda delarna tala för sig självt. På onsdag släpps nya skivan och jag kan fan inte vänta tills om drygt en månad då jag äntligen får se dem live!

GENIALITET.

Sonata Arctica.

(c) Terhi Ylimäinen

Igår gjorde jag slag i saken och bokade biljett till Sonata Arctica i Göteborg 25 januari. Som sällskap har jag Jeanettan. Första gången jag ser Sonata live, ska bli hur jävla roligt som helst och jag peppar redan!

The sun is rising, the screams have gone.

Lite dålig aktivitet här. Eller kan man kalla det dåligt när man varit inaktiv i tre dagar? Skit samma, egentligen är det ju bara ett tecken på att jag har ett liv. Jag har sysselsatt mig med viktigare och "roligare" saker (hur man nu tolkar det) än att sitta vid datan hela dagarna. Som att plugga, se film, plugga, läsa, läsa lite till, plugga osv. Ni hajar grejen va?

I torsdags fick jag den fruktade kallelsen till högskoleprovet. I Motala kommun ska det skrivas på min gamla skola, Platengymnasiet. Vid studenten i fjol lovade jag mig själv att aldrig mer sätta min fot där. Men vad har jag för val? Fördelen är väl dock att jag hittar överallt, så om turen är på min sida lär jag inte irra runt på jakt efter provlokalen. Skönt det.

Fan, varför utsätter jag mig själv för den här skiten? Hade jag inte varit den lataste jäveln skolan någonsin skådat hade jag kunnat gå ur gymnasiet med MVG i det mesta och därför kanske kommit in på journalistikutbildningen enbart på mina betyg. Mitt genomsnitt ligger på G/VG i samtliga ämnen enligt betygspappret jag gömt undan någonstans. Varför måste journalistik vara så populärt? Antagningspoängen är skyhöga. Men jag tänker fortsätta tills jag kommer in, och blir det inte universitet har jag inget annat alternativ än att vända mig till folkhögskola. Det här är vad jag vill göra, och jag tänker ge allt. Allt. Fas 1 är dock att bli kvitt den där dåliga vanan kallad lathet ...

Jag varnar er, håll avstånd!

Den som ringer, smsar eller något annat kommunikativt till mig idag begår en dödssynd. Jag ska plugga tills jag spyr inför högskoleprovet och får för allt i världen inte störas, inte ens för något viktigt. Bryter man mot förbudet åker man personligen på spö av mig. Minsta avbrott - inga undantag - i saker som kräver mitt fullständiga fokus får mig att tappa koncentrationen och aldrig lyckas återfå den. Dessutom är jag inne i den där veckan i månaden så jag är för närvarande mycket mer lättretlig och aggressiv än vanligt.

Hajar ni? Bra, jag vill helst inte behöva utsätta någon för min vrede.

Imaginaerum Official Trailer.

Dör längtanssdöden. Ge. Mig. November. NU!!!

Tisdag.

Häromdagen slog det mig att det är mindre än två veckor kvar till det mytomspunna högskoleprovet. F*ck hell, hjälp! Jag som inte pluggat alls, hur fan ska detta gå? Panik, panik, PANIK. Måste sätta igång pronto. Så ljöd mina tankegångar. Herregud vad jag svär när jag tänker ...

De närmaste dagarna kommer alltså innebära pluggpluggplugg i form av gamla prov och grejer. Men inte idag dock, idag ska jag läsa min bok och söka jobb. Och ge mig ut och springa för första gången på över två veckor. Köpte ett nytt gummiband i fredags med betydligt hårdare motstånd än det gamla som gick sönder (hur det nu gick till), så nu jävlar ska jag börja träna igen.

Ska dricka upp kaffet och sätta igång med dagens planer. Flera kvällar i rad har jag krupit till sängs med dåligt samvete över min lathet. Nu får det fan i mig vara slut på det.

Namnbyte?

Jag har alltid varit extremt överjävligt värdelös på det här med att hitta på namn. Att döpa karaktärer i noveller och ge poesiverk passande titlar var (och är fortfarande) rena helvetet under mina mest intensiva fiktionsår. Sådant kunde ta upp 90% av min energi och pressade mitt redan asdåliga tålamod till yttersta gränsen. Känslan av otillräcklighet och den påträngande lusten att slita av mig håret i vredesmod skar som en kniv genom hjärtat.

Bloggnamn är inget undantag. När jag startade den här bloggen 2009 velade jag som fan angående namn, bara under de första 3-4 månaderna bytte jag bloggnamn säkert ett halvdussin gånger. Jag provade med textrader ur låtar, saker jag tyckte om osv, men kände mig aldrig riktigt nöjd. Tills en vacker dag då glödlampan i min hjärna tändes och mitt nuvarande, fairytalewithroses, dök upp från ingenstans. Jag tyckte det lät genialiskt och jättefint då. Fairytale = Saga på engelska och ros är min favoritblomma. Klart som sjutton att det skulle fungera och representera mig på ett rättvist sätt ...

Tre år senare undrar jag hur i helvete jag tänkte. Kan jag skylla på att jag var yngre och hade sämre fantasi än vad jag är nu? Fairytalewithroses. Satana vad fult. Jag känner avsmak av att läsa namnet, ännu värre av att låta det ljuda över mina läppar. Alright, nu överdriver jag in i det grövsta.

Jag tror ni förstår vart jag vill komma. Jag vill byta namn på bloggen. Till något som representerar mig bättre. Något som inte låter lika fånigt. Min första tanke föll på purpleblackmoonlight, samma som jag heter på instagram för närvarande, men representerar det mig och min blogg egentligen? Ett big NO NO däremot är något i stil med mitt vanliga tilltalsnamn, Saga Bard. Tro mig, det finns ingen som hatar sitt förnamn mer än jag.

Vad tror ni? Hur ska nya namnet beskriva och representera mig och min blogg utan att låta överdrivet eller löjligt? Eller borde jag byta namn överhuvudtaget?

CDON.

Där kom ångesten, som alltid när jag handlar mycket på en gång. Varför måste jag ha just detta? Finns det något nödvändigare att lägga pengarna på? Samma visa varenda j*vla gång. Men nu finns ingen återvändo, betalningen är genomförd och ett paket är på väg hem till mig. För fan Saga, var lite glad!

Day 11 - Favorite live moment.

Returning to this list after a loooong break. You may notice I skipped #10 since I felt I couldn't answer it properly.

Ericsson Globe, Stockholm, 17th February 2012. My first Rammstein-concert, and hopefully not the last, after years of endless waiting. Undoubtedly the best f*cking gig I've ever seen.

I'll force you just to let them know who I am.

Floor Jansen + Doro = GÅSHUD

Some kind of lapptäcke.

Instagram är en väldigt bra uppfinning när man vill hålla sina vänner uppdaterade om vad som försiggår i ens liv när man har en fullspäckad vecka, som jag haft nu, och inte hunnit eller orkat skriva ett blogginlägg vareviga dag. Jag har ju som säkerligen märkts varit väldigt off här, men om någon är minsta intresserad av vad jag gör för spännande är det bara att följa på instagram @purpleblackmoonlight. Uppdaterar där betydligt oftare.

Anyway, min vecka:

Söndag: Träffat Lollo för första gången på evigheter. Mycket trevligt.

Måndag: Workworkwork. Lyssna igenom Converges nya platta och skriva recension för MVT. Perfektionist som jag är kan sådant ta en hel dag och lite till för mig.

Tisdag: Möte med logopeden och mer work.

Onsdag: Gammelmormors urnsättning och födelsedagsfirande i efterskott för pappa & bror.

Torsdag: Agera snällt barnbarn och hjälpa farmor städa ur hennes garage.

Fredag: Äventyr till Linköping med mamma. Hämtat ut Maiden-biljetterna och vandrat runt bland det begynnande julstöket på IKEA. Mamma var på jakt efter tvättkorgar och dörrmattor, men som vanligt när det gäller IKEA råkade det bli mer än så. Vi fick förutom ovannämnda med oss doftljus, lampor, ett nytt diskställ och ett bredare täcke + sängkläder till mig hem. Nu ser min "dubbelsäng" lite mysigare ut, med ett täcke i rätt storlek. Synd bara att Mullevoff måste skita ner när han hoppar upp och lägger sig ...

The night goes on as I'm fading away ...

Lollo kom förbi och stannade i flera timmar för att bota sin uttråkning. Vi drack kaffe, åt chokladbollar, lyssnade på musik och pratade skit. Hon drog slumpmässigt igång den här låten på sin telefon och plötsligt var jag 13 år igen. Fruktansvärt sorglig, men underjävlabar nostalgi <3

Kära dagbok ...

Verkar som jag återfått mina vanliga rutiner sedan jag skickade in krönikan i onsdags. Stressen över att ha haft noll ämnesinspiration hindrade mig från att äta eller sova ordentligt under ett par dagar. Men sedan igår tycks allt vara som vanligt igen. Dock har jag slutat äta frukost. Jag har visserligen haft svårt att få i mig frukost överhuvudtaget tidigare, det har varit med nöd och näppe jag lyckats äta en liten macka. Nu dricker jag enbart ett glas mjölk och en kopp kaffe på morgonen, och mår faktiskt redan jävligt mycket bättre rent fysiskt resten av dagen.

Igår fyllde pappa 45 och det firade vi med jättegod middag och toscanatårta, dock inga kanelbullar. Idag har jag plågat mitt hår med två olika nyanser hårfärg. Jag måste fan färga håret jätteofta, det svarta omvandlas till brunt innan blondieutväxten ens börjar synas, så jag antar att jag måste börja ta hand om håret ordentligt för att färgen ska bevaras. Någon som har tips på bra hårprodukter för färgat svart hår, såsom inpackningar, färgbomber osv? Jag är egentligen rätt ointresserad av skönhetsprylar och såna saker, därför har jag aldrig ägnat några tankar åt det här tidigare.

Tror jag tar och sätter punkt här. Finns inget mer att skriva om för närvarande.

Mist.

You watch the world exploding every single night.

I tunga tider som dessa då Anette lämnar NW och mitt bankkort blivit spärrat är jag glad att jag har en så snäll mamma som erbjuder sig att betala konsertbiljetter åt mig tills vidare. Konverserade med min gode vän Emilia igår angående Iron Maiden och efter att ha köat i en timme på Ticnets hemsida under morgonen stod det klart. 

Vi ska se Maiden i Stockholm den 13 juli! Andra gången gillt, ska bli bästa gången gillt. Nu blev jag superpeppad!

Vilka mer av mina fåtal läsare ska dit?

WTF?!?!

De måste skämta, SNÄLLA SÄG ATT DE SKÄMTAR! Om de gör det så är det jävligt elakt. 

Om de inte gör det så, så ...

Ursäkta medans jag går och dör. Det här händer fan inte.