Rockstad: Falun.

Jag hade egentligen inte tänkt åka på några fler spelningar/festivaler i sommar då Bråvalla och Iron Maiden mättat mig helt, men varför inte? Min goda vän Linnea har låtit mig sälla mig till ett litet gäng som ska upp till Rockstad Falun i augusti. Av sommarens alla festivaler har de inte den starkaste lineupen efter min smak, men den är fortfarande relativt fin och jag mår bra av att komma iväg såhär. Raubtier, Ensiferum, Månegarm, Powerwolf, Turisas och framförallt ... Delain! Hur länge har inte jag väntat på att få se dem live? Det här kommer sitta fint som sista äventyr innan jag tar mitt pick och pack och flyttar till Värmland. Biljetten kommer inhandlas vid löning imorgon!

Iron Maiden 13.07.13 @ Friends Arena, Stockholm.

"SCREAM FOR ME, STOCKHOLM!"

Ja jävlar. Varje gång jag varit på konsert och ska skriva en recension drabbas jag alltid av det klassiska "Vart ska jag börja?"-syndromet. Den här gången kan det uttrycket verkligen tas på allvar. Jag har återigen haft äran att bevittna några av hårdrockens största legender och ett av världens bästa band live och jag saknar ord att beskriva hur vansinnigt superbra det var.

Trots att vi anlände till arenan en halvtimme efter insläpp lyckades vi hamna längst framme lite till vänster vid andra kravallstaketet, det som omger första fållan a.k.a Golden Circle, med perfekt plats att ställa Ramlösaflaskorna på och gudomligt bra sikt. Första förbandet Voodoo Six skötte sig okej, men av publikens respons att döma märktes det att samtliga, inklusive mig, bara väntade på nästföljande akt, Sabaton, och naturligtvis huvudbandet.

Sabaton var briljanta som vanligt! Jag vågar påstå att Joakim Brodén tveklöst tillhör toppskiktet av Sveriges bästa frontmän, de spelade både titelspåret och En Livstid i Krig från senaste skivan och allsången på den sistnämnda fick arenan att koka. I mitt tycke borde de dock fått spela längre alternativt strukit Poltava och Gott Mitt Uns och istället lirat Karolinens Bön och Konungens Likfärd. Men man kan inte få allt i världen.

Halvtimmen innan Maiden kändes som en hel evighet, och när showen äntligen exploderade igång med Moonchild dröjde det inte länge förrän håret på armarna stod upprätt. Duracellkaninen Bruce Dickinson visade återigen prov på sin förmåga att försätta varenda jävel i publiken i trans, jag slutar aldrig imponeras av hans intensiva rörelsemönster, och för att inte tala om den extremt välplanerade och genomtänkta scenproduktionen. Åsynen av hur förbannat välgjort allt var gör att den här spelningen visuellt slår Ullevi -11 med hästlängder. Setlistan kretsade mestadels likt resten av pågående turnén kring den högt värderade Maiden England från 1988, vilket i princip bara innebar 80-talsmaterial, med undantagsfall som Afraid to Shoot Strangers från Fear of the Dark-plattan och självklart titelspåret från samma skiva. Standardallsången där var inte oväntat en av konsertens höjdpunkter, liksom Wasted Years, Number of the Beast och framförallt Seventh Son of a Seventh Son med skrämmande maskklädd organist som borde gett varenda individ i arenan kalla kårar av mörkrädsla. Dock kunde jag inte låta bli att sakna The Wicker Man och When The Wild Wind Blows, framförallt den förstnämnda.

Halvvägs genom Phantom of the Opera drog vi oss bakåt sedan trängseln blivit för påtaglig och hittade hyfsat bra platser lagom till Run to the Hills trummades igång. Sikten blev därmed sämre men utrymmet att rocka loss på större. Inte för att det spelade någon roll; Maiden hade en fantastisk dag på jobbet och samtliga 55000 åskådare tycktes uppleva samma euforiska sinnestillstånd hela spelningen igenom. Atmosfären var fullkomligt magisk, och den här spelningen skulle toppat allt jag sett hittills i år om det inte vore för en liten detalj: ljudet. Man tycker att en nationalarena borde hålla hög standard gällande ljudbilden, men tydligen inte. Akustiken var så förbannat jävla usel att gitarrsolona ibland var svåra att höra och basen inte kändes i hela kroppen som det annars ska göra. Ljudet studsade från vänster till höger och fram och tillbaks och orsakade ett öronbedövande eko som inte ens öronproppar kunde eliminera. Det tar emot att säga, men tyvärr drogs hela liveupplevelsen ner och jag hade njutit mer av showen om inte öronen smärtat. Friends Arena lämpar sig kanske för fotboll och andra idrottsevenemang, men för konserter, nej tack. Jag hoppas ypperligt att arrangörerna tagit åt sig av kritiken som strömmat från alla håll och kanter den senaste veckan och ser över anläggningen, för sådan här dålig ljudkvalité är inte acceptabelt.

Sett ur det stora perspektivet kan det här dock inte sammanfattas med bättre ordval än en enda lång gåshudsorgie. Iron Maiden är fortfarande högt rankade i kategorin "Världens bästa liveband" och de förtjänar det. Trots ljudkvalitén är jag glad att ha fått beskåda dem ännu en gång. Tack för en oförglömlig afton.

Up The Irons.

Dagen jag väntat på sedan början av oktober är inne. Iron Maiden @ Friends Arena. Med Sabaton och Voodo Six som förband. Det här kommer bli gryyyyyymt!!

Rammstein 27.06.13 @ Bråvalla Festival, Norrköping.

"So take me now before it's too late. Life's too short so I can't wait"

Eufori. Total eufori. Upplösningstillstånd och hjärtattack och allt vad det heter. För andra gången har jag bevittnat världens bästa tyskar, denna gång på hemmaplan i Östergötland. Bara tanken på det känns helt jävla surrealistisk. Stockholm och Globen är en sak, men i Norrköping ca 1,5 h hemifrån existerar inte i min värld.

I Globen i fjol stod jag långt fram där jag såg hyfsat bra men trängseln inte oväntat urartade och paniken blev så påtaglig att jag i slutändan ägnade stora delar av konserten åt att kippa efter luft och hålla mig vid medvetande. Därför placerade jag mig lite längre bak i publikhavet redan från början denna gång, men fortfarande på behagligt avstånd från scenen, mellan första och andra kravallstaketet. Min litenhet begränsade givetvis sikten (jag tackar allra ödmjukast för storbildsskärmar) men det spelade ingen roll. Under hela konserten kunde jag stå och lyssna och njuta och hoppa och skrika utan att bli köttfärs. Det enda som drog ner mig var ensamheten. Känslan att inte dela glädjen med någon. Jag har gått på konserter och festival ensam förut, men det har varit i jobbsyfte där artiklar och recensioner ska skrivas och publiceras dagen efter. Så var inte fallet nu. Nu var läget annorlunda. Tråkigare.

Jag påstår inte att konserten var en besvikelse, det är ju för fan Rammstein vi pratar om och jag tror ni redan förstått att jag musikaliskt njöt av varenda sekund. Setlistan var lite annorlunda än senast vilket jag först var väldigt glad för, däremot var spelningen kortare. En blonderad herr Till Lindemann iförd knallrosa pälsliknande jacka firades ner från scentaket ståendes på en strålkastarplattform omgiven av explosioner till inledande Ich Tu Dir Weh. Ingen Haifisch med gummibåten eller Engel med järnvingarna, men däremot Benzin och överraskande nog något så udda som Wiener Blut. Pyromaskerna i Feuer Frei, kukkanonen i Pussy och självklart den ständiga hackkycklingen Flake som drar ner brallorna så Till kan låtsats sätta på honom under Bück Dich. Älsklingstyskarna slutar aldrig leverera, de är en klass för sig och denna gång var inget undantag.

Största höjdpunkten enligt mina sinnen var utan tvekan Mein Herz Brennt. Nu pratar vi inte originalet utan den nya versionen. Pianoversionen. Ingen eld, inga explosioner, bara Flake sittandes vid en flygel och Till sjungandes fullt med inlevelse ända inifrån hjärteroten. Aldrig har nog atmosfären förändrats så mycket under en Rammsteinkonsert.
Jag tänkte aldrig på det men förmodligen hade jag gåshud hela numret igenom. Magiskt, helt jävla magiskt.

Vilken jag föredrar av de båda konserter jag sett låter jag förbli osagt. I dagsläget går det inte att jämföra, jag är bara så förbannat jävla lycklig att jag fått bevittna Rammstein ännu en gång. Hungern är mättad.

Ghost + In Flames 27.06.13 @ Bråvalla Festival, Norrköping.

För mig har det mytomspunna fenomenet Ghost varit svårt att ta till sig. Den mystiska auran kring dem i och med anonymiteten och deras speciella image må vara en sak, men själva musiken har inte tilltalat mig. Att jag då envisades med att beskåda dem live kan därav tyckas konstigt, men när en hel metalvärld utom jag hyllar dem från topp till tå måste orubbliga frågor besvaras när chansen ges. Vad är det Ghost har som gör att så många människor uppslukas av deras oemotståndliga dragningskraft?

Då jag inte lyssnat så mycket på dem innan hade jag noll koll på setlistan och låtnamnen. De enda jag minns att öronen kände igen var Infestissumam, Per Aspera Ad Inferi, Secular Haze, Year Zero och Con Clavi Con Dio. Som liveband sköter de sig helt okej; överraskande bra on stage vilket kanske var anledningen till att jag lyckades njuta av spelningen trots min bristfälliga kunskap om repertoaren. Enda minuset låg faktiskt hos speltiden, redan kl 18. Dagsljus ger inte Papa Emeritus II och the nameless ghouls någon rättvisa alls. Skymning hade gjort sig mer passande och höjt kvalitén på giget till en högre nivå.

Men vad kan vi konstatera av det här nu då? Att min syn på Ghost definitivt förändrats och jag kommer börja lyssna mer på dem nu. Dock tycker jag fortfarande att den där läskiga utstrålningen är sjukt överskattad. Eller så har jag bara ännu inte hajat grejen. 

När det gäller In Flames dröjde det ungefär en och en halv låt innan jag befann mig i extas. Känslan att efter alla sumpade chanser äntligen få se dem live är obeskrivlig. Att regnet tilltog efter halva spelningen kändes mindre relevant när göteborgarna rev sönder stora delar av scenen med sina grymma låtar. Setlistan innehöll samtliga mina favoriter a lá Trigger, The Quiet Place och Where The Dead Ships Dwell och som grädde på moset levererade Fridén ett kungligt mellansnack. Trotsade säkerhetsrestriktionerna och fick sitta på en säkert 2 m lång jämngammal snubbes axlar under avslutande My Sweet Shadow och såg allt, däremot förnekar jag blankt att jag trivdes däruppe. Hade jag varit full hade jag troligtvis känt mig mer avslappnad, men nu var jag ju nykter.

Trots att jag hade problem med sikten och den obligatoriska trängseln har In Flames utan vidare betänketid anslutit sig till skaran av det bästa jag någonsin skådat. Nackdelen med festivaler är dock den begränsade speltiden. 20 minuter extra hade inte skadat någon.

Bråvalla Festival.

Tanken har legat och gnagt i bakhuvudet i flera månader. Men på grund av dyster ekonomi och noll sällskap har jag inte kommit till skott. Förrän nu. Med ett bilavstånd på 1 h och lite till och möjlighet till gratis boende för min del vore det tamigfan en skam om jag inte befinner mig där. Så förra veckan, en månad innan spektaklet, klirrade jag min endagsbiljett.

Varför jag nöjer mig med endagsbiljett är nog relativt glasklart. Banden som lockar mig spelar alla på en och samma dag. Rammstein för andra gången och efter alla dessa år ska det bli förjävla nice att äntligen se In Flames live. Och med tillfället i akt ska jag nog ta och kolla in Ghost och Airbourne oxå. Bara för att.

Ses vi där gott folk?

Paul Di'Anno 14.03.13 @ Kulturakademin, Motala.

Paul Di’Anno. Låter namnet bekant? Om jag säger Iron Maiden då? Nu borde det definitivt ringa klockor. Och vad har dessa att göra med varandra? Jo, den förstnämnda gjorde sig känd som sångare i det sistnämnda 1978-1981. Därför var det inte så svårt att gissa att de fåtal som löst biljett var ytterst dedikerade järnjungfrufans när herr Di’Anno i egen hög person intog Kulturakademin på torsdag kväll.

Hur sköter sig han sig då i livesammanhang som sångare under eget namn? Undertecknad är tyvärr långt ifrån imponerad. Det egna bandet är beundransvärt tighta i sitt spelande och orsakar ett härligt drag, absolut, men den svagaste länken ligger dessvärre hos huvudpersonen själv. Stel motorik och tydliga vokala problem i de högre tonerna drar ner underhållningsfaktorn drastiskt. De två rökpauserna mitt under pågående spelning, ståendes oberört i bakgrunden av scenen medans bandet spelar vill jag inte ens kommentera.

Faktumet att setlistan består av legendariskt Maiden-material från deras två första och enda album som Di’Anno medverkade på innan alkoholproblemen lade grunden för hans avsked får dock igång den lilla publiken tillräckligt för att betyget inte ska sänkas ytterligare. Den solklara höjdpunkten, förutom klassikerna Phantom of the Opera och Running Free, är tveklöst Remember Tomorrow, som sångaren tillägnar till minne av trummisen och forna bandkollegan Clive Burr, nyligen bortgången efter flera års MS. Definitivt en fin tanke, men det räcker ändå inte för att ens väga upp en bråkdel av den i sin helhet relativt tråkiga spelningen. För när recensenten sitter och gäspar åtskilliga gånger under giget kan det bara innebära att hon är måttligt road.

Bilder dyker upp så fort jag lyckas få tag på dem.

Kamelot 23.11.12 @ Trädgårn, Göteborg.

När Roy Khan förlorade kontrollen över sin psykiska hälsa och lämnade Kamelot i fjol hade jag svårt att tro att bandet skulle hitta en värdig ersättare som nådde upp till norrmannens standard. Jag har visserligen inte sett dem live tidigare, så jag borde förbjudas från att göra jämförelser på den fronten, men i studio är en annan sak. Senaste albumet Silverthorn är i mina öron det bästa släppet bandet genomfört hittills. Khans svenske ersättare Tommy Karevik bemästrar samma röstkapacitet och låter emellanåt som en klon av sin föregångare, vilket inte är ett dåligt tecken. Tvärtom.

Liveupplevelsen är en helt annan, ännu bättre historia. Bortsett från att vi stod frontrow där ljudet egentligen är som sämst och publiktrycket obligatoriskt i ryggen var detta bland de bästa gig jag någonsin sett. Killarna kan sin sak, jag rös av välbehag samtliga 90 minuter igenom när de med spektakulär karisma levererade musikalisk genialitet och briljans unik för dem. Tommy Karevik, växlandes allvarligt respektive känslosamt ansiktsuttryck, passar in i bandet som fisken i vattnet, likaså gästsångerskan Elize Ryd, som likt en ängel från ovan skickligt fyllde i de kvinnliga harmonierna.

Något jag dock måste erkänna förvånade mig var att setlistan inte alls bestod av mycket nytt material. Singeln Sacrimony (Angel of Afterlife) var förstås självklar, men jag hade gärna hört fler än bara fyra låtar från Silverthorn. O andra sidan rev de av flertalet av mina gamla favoriter a lá Rule the World, The Great Pandemonium, Season's End, till min stora överraskning, och avslutande March of Mephisto. Tillsammans med en handfull andra klassiker talade kvalitén för sig självt. Men det där bassolot som inledning på extranumrena hade de gärna kunnat skippa.

Setlista
1. Intro
2. Rule the World
3. Ghost Opera
4. The Great Pandemonium
5. Veritas
6. Center of the Universe
7. The Human Stain
8. Song for Jolee
9. Trumsolo
10. When the Lights are Down
11. Sacrimony (Angel of Afterlife)
12. Season's End
13. Keyboardsolo / Pirates of the Caribbean Theme
14. Forever
15. Bassolo
16. Karma
17. Torn
18. March of Mephisto
19. Continuum (outro)

Entombed 26.10.12 @ Kulturakademin, Motala

Instagram @purpleblackmoonlight

Jag måste medge att jag inte är särskilt inlyssnad på stockholmsherrarna i Entombed, men tillräckligt för att veta att de tillhör pionjärerna inom svensk death metal. Av bandets klassiska sättning återstår dock bara två av totalt fem, varav sångaren L-G Petrov är lite av en legendar inom den svenska dödsmetallen, som bland annat gästsjungit i Amon Amarth.

Kulturakademin är gles på folk, men de trogna själar som tagit sig dit för att lyssna på hederlig dödsmetall ur den gamla skolan gör inte bandmedlemmarna besvikna. Testosteronet flödar hos både dem och publiken, som mest synligt hos de två raderna längst fram. Medlemmarna headbangar i kapp med varandra och under de instrumentala mellanspelen spricker Petrovs ansikte upp i ett leende med samma eufori och lekfullhet som hos exempelvis ett barn som besöker Legoland för första gången, innan han återigen sätter mikrofonen till munnen och övergår i growlande och betydligt allvarligare ansiktsuttryck.

Dock kan jag under konsertens gång inte låta bli att känna ett litet styng av besvikelse. Det är något som saknas, men inte ens i efterhand kan jag sätta fingret på vad. Någonting gör att betyget dras ner en smula. Den där obligatoriska tillfredsställelsen som sveper om en efter ett bra gig är inte som den brukar vara. En sak går i alla fall att konstatera angående den musikaliska biten; Entombed vet vad de sysslar med och fullkomligt älskar det. Tyvärr får jag dock intrycket att de inte är lika stora idag som i begynnelsen på 90-talet. Eller?

Betyg: 3/5

Sonata Arctica.

(c) Terhi Ylimäinen

Igår gjorde jag slag i saken och bokade biljett till Sonata Arctica i Göteborg 25 januari. Som sällskap har jag Jeanettan. Första gången jag ser Sonata live, ska bli hur jävla roligt som helst och jag peppar redan!

You watch the world exploding every single night.

I tunga tider som dessa då Anette lämnar NW och mitt bankkort blivit spärrat är jag glad att jag har en så snäll mamma som erbjuder sig att betala konsertbiljetter åt mig tills vidare. Konverserade med min gode vän Emilia igår angående Iron Maiden och efter att ha köat i en timme på Ticnets hemsida under morgonen stod det klart. 

Vi ska se Maiden i Stockholm den 13 juli! Andra gången gillt, ska bli bästa gången gillt. Nu blev jag superpeppad!

Vilka mer av mina fåtal läsare ska dit?

Raubtier 28.09.12 @ Kulturakademin, Motala.

”Världsherraväldet kommer trampandes i marschtakt. Världsherraväldet för triumviratets slutna pakt. Världsherraväldet rensar ut ett korrumperat P3. Blodshämnd emot MTV och ZTV”. 

Raubtiers musik går att beskriva som industrimetal med tema krig. Addera några hjärtekrossanden, ett stycke humor och du har bandets slutgiltiga sound. Sveriges Rammstein brukar de kallas, en benämning som likväl stämmer men samtidigt inte.

Jag hade sådana höga förväntningar på herrarna från Haparanda att Mount Everest skulle framstå som ett klippblock i jämförelse. Höga förväntningar kan dock leda till djup besvikelse om de inte uppfylls, men inte denna gång. De överstegs med råge. Raubtier är briljanta live, ingen tvekan. Frontmannen Pär Hulkoff, som besitter unik sång och grymt gitarrspel i ett, och basisten Kjellgren utnyttjar hela scenens yta, headbangar loss och springer från ena sidan till den andra, allt för att få kontakt med varenda del av publiken. Som åskådare har nacken börjat ta stryk redan under öppningen ”Det finns bara krig”. Industridosen injiceras ända in i benmärgen och inte en sekund blir tråkig resten av giget.

De fåtal människor som hittat vägarna förbi stämmer in i sången och förvandlar spelningen till en allsångsorgie. Hits som Sveriges Elit, Achtung Panzer, Världsherravälde, Kamphund och slutligen Låt Napalmen Regna får trots den glesa folkmassan taket att lyfta. Om bandet själva stör sig på att Kulturakademin ekar halvtomt ikväll döljer de det väldigt väl. Killarna älskar vad de gör och visar det med leenden på läpparna oavsett publikantal.

Det enda som drar ner betyget är den korta speltiden. 1 timme med en setlista på 14 låtar är inte särskilt länge, allt går så snabbt över att man efteråt undrar ”vad var det som hände?”

Betyg: 4/5

Setlista
1. Det finns bara krig
2. Sveriges Elit
3. Hulkovius Rex
4. Legoknekt
5. Hjärteblod
6. Dieseldöden
7. Besten i mig
8. Polarvargen
9. Achtung Panzer
10. Änglar
11. Dobermann
12. Världsherravälde
13. Kamphund
14. Låt Napalmen Regna

Jag saknade Lennart, Vittring, Inget hopp och En hjältes väg. Annars en perfekt setlista.

Wacken 2013.

Detta är bara de första bokningarna och jag dör redan av andningsproblem. Funderar allvarligt 

på att skippa vår Italienresa för en Wackenbiljett istället. Vilka är på? Vilka, vilka? 

Workworkwork.

Fick mejl från MVT om ännu fler konsertuppdrag; Entombed 26/10 och Engel 1/12, båda i lilla Motala. Satan vad mycket konserter jag har inbokat nu i höst. Men det är bara roligt! Jag är så sjukt glad, och kanske lite förvånad, över att jag får fortsatt förtroende från tidningen. Det är nästan så jag känner en viss stolthet över mig själv.

One cold winter's night ...

Efter mycket om och men med leveranssätt stod det klart. Två biljetter bokade till Kamelot den 23/11.

Sweet as hell att ha något att se framemot och att de släpper nytt album i oktober gör inte saken sämre.

Preparations.

Mejlade chefredaktören på MVT om tider och fick svar att jag borde befinna mig på festivalen senast kl 19. Med andra ord; fokus på de tyngsta akterna. Jag är beredd på att springa lite emellan.

Loreen + Dead by April 27.08.12 @ Parken, Motala

I ivern över att komma iväg glömde jag kameran hemma. Instagram to the rescue.

Nu väntar sig säkert de flesta att jag ska skriva en utförlig recension av konserterna som jag brukar göra. Men jag råder brist på ord. Istället gör jag en kort summering av helgen i sin helhet.

Jag och Emilia inledde kvällen i hennes lägenhet genom att svepa några bärs, äta sallad från pizzerian och busa med hennes kattunge. Framåt 19 gav vi tillslut upp och begav oss till Parken. Anlände dit en halvtimme innan konsertstart och hamnade ända längst fram. Awesome.

Loreen var grym. Hon spelade dock bara i 30 minuter, men vad gör man när ens repertoar hittills bara består av fyra låtar? Bäst var utan tvekan covern på Björks Joga och så självklart Euphoria <3 Inte oväntat avslutade hon med den och hela publiken, inklusive jag själv, sjöng halsen av oss till hennes stora förtjusning.

Gällande Dead by April så tog det ungefär en halv låt innan jag tvingades erkänna att jag inte gett dem den chans de förtjänar. Mina förväntningar var rätt låga eftersom jag många gånger påstått att jag inte är särskilt förtjust i dem, men de orden tvingades jag allt äta upp. Bandet låter jävligt mycket bättre live än på skiva, tyngre och långt ifrån lika poppiga. En positiv överraskning på alla sätt. De spelade förstås Losing You, vilket jag gladde mig över, men Mystery hade de gärna kunnat skippa. Tveklöst den sämsta låt de kommit med.

Efter giget trängdes vi utanför backstageområdet för att Emilia skulle få sin nyinköpta merch signerad. Jag tog mig dock ut lika fort, får alltid panik av massiv trängsel och autografer från Dead by April intresserade mig inte. Emilia lyckades iallafall få fyra av fem och lika många kramar. Hon ringde svarttaxi (läs: en av hennes kompisar) och vi åkte in till stan för utgång som blev allt annat än rolig. Ovanligt lite folk ute och inget drag någonstans. Det slutade med att vi gick hem strax innan 1. Besvikelsen var ett faktum.

Sov som ett spädbarn i Emilias bäddsoffa och vaknade med nackont från helvetet --> spänningshuvudvärk som inga värktabletter i världen kunde bota. Vi åt frukost och städade upp det som var mitt innan jag satte mig i bilen och åkte hemåt med Bandit Rock på låg volym.

Judas Priest 24.04.2012 @ Cloetta Center, Linköping.

Bilder lånade från MVT:s hemsida.

Jag skulle gilla att gilla det här. Fullt ut. Att Judas Priest efter 40 år väljer att lägga turnerandet på hyllan känns efter giget i Cloetta Center som ett gott omen. Faktum är jag inte kan låta bli att ifrågasätta varför de inte tänkt på det lite tidigare.

Basisten Ian Hill, gitarristen Glenn Tipton och trummisen Scott Travis har tagit på sig sina bästa miner och sköter sig hyfsat okej. Musikerna kan utan tvekan spela fortfarande, tätheten finns där och går inte att bli besviken på. Men nyförvärvet Richie Faulkner tycks vara den ende som njuter till 100 % av stundens hetta. 32-åringen, som ersatte originalgitarristen K.K Downing så sent som i fjol, skiner med sin energi, får igång publiken och lyckas för det mesta pricka solona i en setlista som inkluderar åtminstone en låt från varje album. Större delen av den visar sig ändå vara solklara klassiker, såsom ”Breaking The Law”, ”Painkiller”, ”Diamonds And Rust”, ”Hell Bent For Leather”, ”You've Got Another Thing Comin'” och ”Living After Midnight”.

Den absolut svagaste länken är, inte helt oväntat, den självutnämnde metalguden själv. Rob Halford har överskridit sitt bäst före-datum med råge. Frontmannen lufsar runt på scenen med läderutstyrseln släpandes efter sig, blicken i backen och han kämpar tappert med sången. Det låter inte falskt, utan bara grötigt och falsettskriken känns snarare slumpmässiga än tajmade. Ingen kan dock ge honom en pik för att han inte försöker. Den ständigt klädbytande sångaren vill verkligen leverera, men lyckas inte för allt i världen.

I sin helhet vill jag inte påstå att Judas Priest är totalt värdelösa live. Men de gör definitivt rätt som går i pension när den pågående turnén är slut. Glansdagarna är utan tvivel bortom all räddning.

Betyg: 2/5

Setlista
1. Rapid Fire
2. Metal Gods
3. Heading Out The Highway
4. Judas Rising
5. Starbreaker
6. Victim Of Changes
7. Never Satisfied
8. Diamonds And Rust
9. Prophecy
10. Night Crawler
11. Turbo Lover
12. Beyond The Realms Of Death
13. The Sentinel
14. Blood Red Skies
15. The Green Manalishi
16. Breaking The Law
17. Painkiller
18. The Hellion/Electric Eye
19. Hell Bent For Leather
20. You've Got Another Thing Coming
21. Living After Midnight

Nightwish 10.04.12 @ Lisebergshallen, Göteborg.

Jag saknar ord för tillfället. Ord jag vill använda för att beskriva mitt känslotillstånd. Jag befinner mig fortfarande i trans blandat med sådan lycka som om allt bara varit en dröm, att det inte hänt på riktigt. För första gången i mitt liv har jag bevittnat mina absoluta musikgudar live, efter fem års lång väntan. Ta mig tillbaka. Nu.

Håret stod upprätt på armarna redan under inledningen. Scenen skymdes av ett stort antal vita lakan sammanfogade i ett draperi hängandes från taket. De långt fram kunde förmodligen se igenom dem, medans vi där bak endast såg den stora skuggan av Marco sittandes i gungstol och kuttra mysiga godnattvisan "Taikatalvi".
   En bit in i "Storytime" föll draperiet äntligen ner, och jag skrek så mycket att jag trodde rösten skulle försvinna. Inte bara över att bandet visade sig, utan över rekvisitan. På scenen hade de den största jävla storbildsskärm jag någonsin skådat, där de spelade upp klipp och effekter som symboliserade varje låt. Storslaget. Mäktigt.
  
Troy Donockley gjorde entré på scenen inför "I Want My Tears Back" och efteråt följde en lugnare stund. Hela hallen lyste upp av mobiler, kameror och cigarettändare under "The Islander" och den akustiska versionen av "Nemo" var så vacker att jag bara ville gråta.
   Konsertens största mindblow var definitivt "Planet Hell", som jag aldrig ens vågat hoppas få se live. Lyckan var total. För att inte tala om "Ghost River" och "Over The Hills And Far Away". Jag trodde aldrig att den sistnämnda skulle fungera med Anettes röst. Mer fel kan man inte ha. Hon sjöng en oktav högre i refrängen medans Marco sjöng originalmelodin. Resultat? Den bästa liveversionen av låten i bandets historia.
   I "Song Of Myself" var den sista delen, Love, borttagen. Jag visste sedan tidigare att den skulle vara det, och aningen skeptisk över det faktumet, men såhär i efterhand kan jag känna att det var lika bra. Urdrag ur dikten visades däremot på storbildsskärmen bakom.

Något jag saknade, som har med framträdandet att göra och inte musiken, var Anettes berömda "hephephephep". I synnerhet under "Amaranth". Något som däremot vägde upp och var jävligt roligt var när Marco pratade svenska. "Tusen tack" var meningen att han skulle säga, men med extremt bred finsk brytning blev det mer "Toosen taakk". Publiken fick sig allt ett gott skratt. Likaså när Anette berättade att Jukka lärt sig ett nytt svenskt ord - kött. Klockrent, med tanke på att han är vegetarian.

Trots en perfekt blandning gamla och nya låtar i setlistan, inkluderande alla mina favoriter från nya plattan, kunde jag ändå inte låta bli att känna ett visst styng av besvikelse. De spelade inte "The Poet And The Pendulum". Jag hade faktiskt väntat mig att få höra den. De har ju spelat den tidigare under turnén, så varför inte även i Sverige?
   Fast och andra sidan, en enda önskad låt borta ur setlistan är ingenting att gräma sig över, när resten bara går att sammanfatta med ett ord:

MAGI.

Jag har aldrig njutit så mycket av en konsert som NW:s, och det säger inte lite. Därför tänker jag inte betygsätta den. Allt talar för sig självt. Det här kommer jag kunna leva på i evigheter. Så jävla lycklig.

Setlista
1. Taikatalvi
2. Storytime
3. Wish I Had An Angel
4. Amaranth
5. Scaretale
6. The Siren
7. Slow, Love, Slow
8. I Want My Tears Back
9. The Crow, The Owl And The Dove
10. The Islander
11. Nemo (akustiskt)
12. Last Of The Wilds
13. Planet Hell
14. Ghost River
15. Dead To The World
16. Over The Hills And Far Away
17. Finlandia
18. Song Of Myself
19. Last Ride Of The Day
20. Imaginaerum

One with the wind, defenders of creation.

Min Hammerfall-recension publicerades i tidningen idag, men kom upp på hemsidan redan igår. Hade tänkt länka den, men det känns onödigt när den finns i inlägget under.
   Däremot fastnade jag av en slump på bild, tagen av fotografen från samma tidning, Malin Af Kleen.
Kan ni se mig?

Kan förövrigt nämna att jag inte stod längst fram hela tiden. Ur ljudteknisk synpunkt brukar ljudbilden vara bättre ju längre bak man befinner sig. Jag backade efter två låtar till mitten någonstans och hörde plötsligt mer än bara basen och virveltrumman.