Kära Blogger

Det är hög tid att avgöra huruvida vårt förhållande ska fortsätta eller inte. Under de här fyra åren vi varit tillsammans har vi vandrat genom både berg och dal, uppför och nerför, mest nerförsbacke. Några problem med efterföljande utbrott har aldrig uppstått mellan oss vilket är den främsta orsaken till att jag fäst mig så hårt vid dig och kunnat hålla ihop så länge. Vemodet kommer ikapp mig nu när jag sitter och skriver det här, och det kommer bli oerhört svårt att släppa taget. Du kommer dock att finnas kvar som ett arkiv, flera fina minnen finns lagrade här, minnen jag är rädd om. Se dig själv lite som en prequel i en bokserie. En serie som nu övergår i nästa del. Jag förklarar härmed att jag gör slut med dig och fortsätter vidare med Wordpress. 

Ni hajar grejen förmodar jag. Jag har bytt blogg. Ni hittar mig numera på denna adress:

http://darksidedreamer.wordpress.com/

Lägesrapport.

Bloggandet fortsätter lysa med sin frånvaro. Tråkigt för er som kikar in här dagligen, desto mindre viktigt för mig som lyckats skaffa mig ett liv. Jag jobbar och nätshoppar upp min lön, skriver ner novellidéer när inspirationen efter en oacceptabelt lång semester nu återvänt, laddar festivalbatterierna inför Rockstad Falun och funderar över min kommande flytt hemifrån. Bara två veckor kvar nu. Knappt.

Rekommenderar min Instagram alternativt min Tumblr om ni är nyfikna på vad jag har för fuffens för mig, för här lär det inte bli mycket till uppdatering framöver. Faktum är att jag med stor sannolikhet kommer byta blogg inom en snar framtid. Jag är på väg att vända blad och starta ett nytt kapitel i mitt liv. Flytta hemifrån och utbilda mig till mitt drömyrke och då vill jag inte att spår av den gamla omogna 17-åriga Saga ska finnas kvar. Enda problemet som kvarstår är att jag inte vet om jag ska stanna kvar på Blogger eller ge mig på någon ny bloggplattform. Förslag?

When I was a child, I had a fever.

Förkylningshelvetet håller fortfarande ett hårt grepp om mig. Jag fortsätter producera snor som en aktiv vulkan i Indonesien producerar lava. Min bästa vän för närvarande heter Otrivin och tillsammans med sina partners-in-crime pappersnäsdukar gör han mitt liv lite enklare. Febern har däremot försvunnit så i onsdags var jag tillbaka på jobbet igen. Att hela min långhelg ägnades åt kurering istället för båtliv i norra Vätterns skärgård som var planen svider fortfarande i hjärtat. Det där var min första lediga helg utan regnskurar eller festliga äventyr inplanerade och årets premiärdopp var - och är - högst efterlängtat. Mer än halva sommaren har gått och jag har inte "hunnit" bada än. Måste vara rekord.

Nästa chans inträffar nu på söndag och jag bönar och ber till Moder Gaia att skona oss från fulväder. Spöregnet & åskan som besökte oss igår och lämnade oss först i morse är i nuläget inte välkomna tillbaka, trots mysfaktorn och friskluften de medförde. En annan gång kanske.

Rockstad: Falun.

Jag hade egentligen inte tänkt åka på några fler spelningar/festivaler i sommar då Bråvalla och Iron Maiden mättat mig helt, men varför inte? Min goda vän Linnea har låtit mig sälla mig till ett litet gäng som ska upp till Rockstad Falun i augusti. Av sommarens alla festivaler har de inte den starkaste lineupen efter min smak, men den är fortfarande relativt fin och jag mår bra av att komma iväg såhär. Raubtier, Ensiferum, Månegarm, Powerwolf, Turisas och framförallt ... Delain! Hur länge har inte jag väntat på att få se dem live? Det här kommer sitta fint som sista äventyr innan jag tar mitt pick och pack och flyttar till Värmland. Biljetten kommer inhandlas vid löning imorgon!

Iron Maiden 13.07.13 @ Friends Arena, Stockholm.

"SCREAM FOR ME, STOCKHOLM!"

Ja jävlar. Varje gång jag varit på konsert och ska skriva en recension drabbas jag alltid av det klassiska "Vart ska jag börja?"-syndromet. Den här gången kan det uttrycket verkligen tas på allvar. Jag har återigen haft äran att bevittna några av hårdrockens största legender och ett av världens bästa band live och jag saknar ord att beskriva hur vansinnigt superbra det var.

Trots att vi anlände till arenan en halvtimme efter insläpp lyckades vi hamna längst framme lite till vänster vid andra kravallstaketet, det som omger första fållan a.k.a Golden Circle, med perfekt plats att ställa Ramlösaflaskorna på och gudomligt bra sikt. Första förbandet Voodoo Six skötte sig okej, men av publikens respons att döma märktes det att samtliga, inklusive mig, bara väntade på nästföljande akt, Sabaton, och naturligtvis huvudbandet.

Sabaton var briljanta som vanligt! Jag vågar påstå att Joakim Brodén tveklöst tillhör toppskiktet av Sveriges bästa frontmän, de spelade både titelspåret och En Livstid i Krig från senaste skivan och allsången på den sistnämnda fick arenan att koka. I mitt tycke borde de dock fått spela längre alternativt strukit Poltava och Gott Mitt Uns och istället lirat Karolinens Bön och Konungens Likfärd. Men man kan inte få allt i världen.

Halvtimmen innan Maiden kändes som en hel evighet, och när showen äntligen exploderade igång med Moonchild dröjde det inte länge förrän håret på armarna stod upprätt. Duracellkaninen Bruce Dickinson visade återigen prov på sin förmåga att försätta varenda jävel i publiken i trans, jag slutar aldrig imponeras av hans intensiva rörelsemönster, och för att inte tala om den extremt välplanerade och genomtänkta scenproduktionen. Åsynen av hur förbannat välgjort allt var gör att den här spelningen visuellt slår Ullevi -11 med hästlängder. Setlistan kretsade mestadels likt resten av pågående turnén kring den högt värderade Maiden England från 1988, vilket i princip bara innebar 80-talsmaterial, med undantagsfall som Afraid to Shoot Strangers från Fear of the Dark-plattan och självklart titelspåret från samma skiva. Standardallsången där var inte oväntat en av konsertens höjdpunkter, liksom Wasted Years, Number of the Beast och framförallt Seventh Son of a Seventh Son med skrämmande maskklädd organist som borde gett varenda individ i arenan kalla kårar av mörkrädsla. Dock kunde jag inte låta bli att sakna The Wicker Man och When The Wild Wind Blows, framförallt den förstnämnda.

Halvvägs genom Phantom of the Opera drog vi oss bakåt sedan trängseln blivit för påtaglig och hittade hyfsat bra platser lagom till Run to the Hills trummades igång. Sikten blev därmed sämre men utrymmet att rocka loss på större. Inte för att det spelade någon roll; Maiden hade en fantastisk dag på jobbet och samtliga 55000 åskådare tycktes uppleva samma euforiska sinnestillstånd hela spelningen igenom. Atmosfären var fullkomligt magisk, och den här spelningen skulle toppat allt jag sett hittills i år om det inte vore för en liten detalj: ljudet. Man tycker att en nationalarena borde hålla hög standard gällande ljudbilden, men tydligen inte. Akustiken var så förbannat jävla usel att gitarrsolona ibland var svåra att höra och basen inte kändes i hela kroppen som det annars ska göra. Ljudet studsade från vänster till höger och fram och tillbaks och orsakade ett öronbedövande eko som inte ens öronproppar kunde eliminera. Det tar emot att säga, men tyvärr drogs hela liveupplevelsen ner och jag hade njutit mer av showen om inte öronen smärtat. Friends Arena lämpar sig kanske för fotboll och andra idrottsevenemang, men för konserter, nej tack. Jag hoppas ypperligt att arrangörerna tagit åt sig av kritiken som strömmat från alla håll och kanter den senaste veckan och ser över anläggningen, för sådan här dålig ljudkvalité är inte acceptabelt.

Sett ur det stora perspektivet kan det här dock inte sammanfattas med bättre ordval än en enda lång gåshudsorgie. Iron Maiden är fortfarande högt rankade i kategorin "Världens bästa liveband" och de förtjänar det. Trots ljudkvalitén är jag glad att ha fått beskåda dem ännu en gång. Tack för en oförglömlig afton.

Sjukstuga & jävulskap.

Att ta en öl i soffan en fredagskväll är en sak men alkoholförtäring i festliga sammanhang en annan. För min del sker det sistnämnda ytterst sällan, och igår var det minsann dags. Trots att jag undantagslöst inför alla festtillfällen är livrädd är jag tillräckligt förnuftig för att förstå att det är bra för mig att komma ut och träffa okända människor såhär, det blir i längden grovt ohälsosamt att sitta instängd i sin fristad och stirra in i en bok eller en dataskärm som jag annars gör.  

Roligt hade jag iallafall och nya bekantskaper knöts. Efterföljderna har dock inte blivit lika trevliga. Baksmälla a lá huvudvärk och illamående hade jag kunnat ta med ett leende och ryck på axlarna, men istället väljer alkoholen att ordentligt trigga igång förkylningen och febern jag förmodligen gått runt och burit på sedan förra helgen och bara väntat på rätta ögonblicket att bryta ut. Finns det inte något uttryck för åkomman som uppstår efter ett besök i huvudstaden? Stockholmssjuka?

Därmed var helgens övriga planer automatiskt inställda. Tanken ikväll var att åka upp till Askersund och spana in folkfesten bilcruisingen och äta pizza med mor & far, men det tvingas jag skippa nu. Istället tänker jag stanna hemma och kurera mig med honungste, mammas hemmagjorda jordgubbskräm, sömn och film.

The Anatomy of a Nervous Breakdown: On the Sideline.

ReVamp - The Anatomy of a Nervous Breakdown: On the Sideline

Nytt från holländska ReVamp, med Nightwish-aktuella Floor Jansen i spetsen. Detta är första singeln från deras kommande andra album Wild Card och har redan tagit ett ohälsosamt övertag på mitt Spotify. Rysningarna är totala och välbehagsskalan överhettad när Floor återigen bevisar sin breda kapacitet som sångerska och varför hon tillhör toppskiktet av metalvärldens främsta kvinnliga vokalister. Begäret efter ett exemplar av fullängdsplattan börjar bli outhärdlig, inte kan jag vänta till 23 augusti, jag vill höra mer nu. 

Som skivrelease inte vore nog spelar ReVamp i vår huvudstad den 8 november som förband åt Kamelot och jag funderar allvarligt på att ta mig dit, med eller utan sällskap. Att få se dem live vore tamigfan en stor jävla ära.

Up The Irons.

Dagen jag väntat på sedan början av oktober är inne. Iron Maiden @ Friends Arena. Med Sabaton och Voodo Six som förband. Det här kommer bli gryyyyyymt!!

A war amongst the living. You lost the fight before the fall.

Tarja - Victim of Ritual (Official Music Video)

Musikvideon till första officiella singeln från Tarja Turunens kommande album släpptes igår och jag befinner mig återigen på gränsen mellan trans och missnöje. Dramatik, vackra och intressanta kontraster mellan ljus och mörker och perfekt spegling av låttitelns innebörd och hela albumets tema, men tyvärr inte i det mäktigaste laget. Gällande själva låten är den i mina öron ett snyggt hopkok av Anteroom of Death och In For a Kill  med en släng av nya, färska ingredienser och faller mig mer i smaken ju mer jag lyssnar. Imponeringsskalan är snäppet högre här än förhandsteasern Never Enough.

Colours in the Dark släpps den 23 augusti och kommer efter två smakprov bli oerhört spännande att lyssna på. 

Where I come from, there's no higher authority than me. Being my own god was all I was meant to be.

Day 28 - Favorite Darth Vader quote.

"Don't be too proud of this technological terror you've constructed. The ability to destroy a planet is insignificant next to the power 

of the Force"

- Episode IV: A New Hope

"I find your lack of faith disturbing"

- Episode IV: A New Hope

"When I left you I was but the learner, now I am the master"

- Episode IV: A New Hope

"You have failed me for the last time, admiral"

-Episode V: The Empire Strikes Back

"If you only knew the power of the dark side"

- Episode V: The Empire Strikes Back

Day 27 - Favorite Yoda quote.

"Do, or do not. There is no try"

                                                                            - Episode V: The Empire Strikes Back

Day 26 - Favorite Obi-Wan Kenobi quote.

"You were the chosen one! You were supposed to destroy the Sith, not join them. Bring balance to the Force, not leave it in darkness"

- Episode III: Revenge of the Sith

"Who's the more foolish? The fool or the fool that follows him?"

- Episode IV: A New Hope

"He's more machine now than man. His mind is twisted and evil"

- Episode VI: Return of the Jedi

Livets goda sidor.

Porträtteras på bästa bildsätt i headern. Vid en F5-tryckning ser ni resultatet av åtskilliga timmars pillande. Återigen kör jag på tema svartvitt och återigen krediteras Tumblr som källa. Vad gjorde vi egentligen innan Tumblr? Jag har svårt att minnas.

Rammstein 27.06.13 @ Bråvalla Festival, Norrköping.

"So take me now before it's too late. Life's too short so I can't wait"

Eufori. Total eufori. Upplösningstillstånd och hjärtattack och allt vad det heter. För andra gången har jag bevittnat världens bästa tyskar, denna gång på hemmaplan i Östergötland. Bara tanken på det känns helt jävla surrealistisk. Stockholm och Globen är en sak, men i Norrköping ca 1,5 h hemifrån existerar inte i min värld.

I Globen i fjol stod jag långt fram där jag såg hyfsat bra men trängseln inte oväntat urartade och paniken blev så påtaglig att jag i slutändan ägnade stora delar av konserten åt att kippa efter luft och hålla mig vid medvetande. Därför placerade jag mig lite längre bak i publikhavet redan från början denna gång, men fortfarande på behagligt avstånd från scenen, mellan första och andra kravallstaketet. Min litenhet begränsade givetvis sikten (jag tackar allra ödmjukast för storbildsskärmar) men det spelade ingen roll. Under hela konserten kunde jag stå och lyssna och njuta och hoppa och skrika utan att bli köttfärs. Det enda som drog ner mig var ensamheten. Känslan att inte dela glädjen med någon. Jag har gått på konserter och festival ensam förut, men det har varit i jobbsyfte där artiklar och recensioner ska skrivas och publiceras dagen efter. Så var inte fallet nu. Nu var läget annorlunda. Tråkigare.

Jag påstår inte att konserten var en besvikelse, det är ju för fan Rammstein vi pratar om och jag tror ni redan förstått att jag musikaliskt njöt av varenda sekund. Setlistan var lite annorlunda än senast vilket jag först var väldigt glad för, däremot var spelningen kortare. En blonderad herr Till Lindemann iförd knallrosa pälsliknande jacka firades ner från scentaket ståendes på en strålkastarplattform omgiven av explosioner till inledande Ich Tu Dir Weh. Ingen Haifisch med gummibåten eller Engel med järnvingarna, men däremot Benzin och överraskande nog något så udda som Wiener Blut. Pyromaskerna i Feuer Frei, kukkanonen i Pussy och självklart den ständiga hackkycklingen Flake som drar ner brallorna så Till kan låtsats sätta på honom under Bück Dich. Älsklingstyskarna slutar aldrig leverera, de är en klass för sig och denna gång var inget undantag.

Största höjdpunkten enligt mina sinnen var utan tvekan Mein Herz Brennt. Nu pratar vi inte originalet utan den nya versionen. Pianoversionen. Ingen eld, inga explosioner, bara Flake sittandes vid en flygel och Till sjungandes fullt med inlevelse ända inifrån hjärteroten. Aldrig har nog atmosfären förändrats så mycket under en Rammsteinkonsert.
Jag tänkte aldrig på det men förmodligen hade jag gåshud hela numret igenom. Magiskt, helt jävla magiskt.

Vilken jag föredrar av de båda konserter jag sett låter jag förbli osagt. I dagsläget går det inte att jämföra, jag är bara så förbannat jävla lycklig att jag fått bevittna Rammstein ännu en gång. Hungern är mättad.

Grant me the ancient knowledge. Teach me how to live again.

Tisdag. Muminkoppen med starkkaffe står halvtom. Månegarms nya dånar ur högtalarna. Vardagsbestyren har återgått till det normala. En ny arbetsvecka är inledd. Verkligheten knackar på dörren. Alltför länge kan man inte undfly den. Jag skulle göra mycket för att återvända till Bråvalla hellre än att sitta här och ruttna.

Tillvaron ser ändå fin ut. Jag trivs på mitt jobb. Eller båda mina jobb. Iron Maiden @ Friends Arena om två veckor. Jag har absolut ingenting att klaga över.

Ska sluta skriva strunt och langa lite bra musik istället.

Ghost + In Flames 27.06.13 @ Bråvalla Festival, Norrköping.

För mig har det mytomspunna fenomenet Ghost varit svårt att ta till sig. Den mystiska auran kring dem i och med anonymiteten och deras speciella image må vara en sak, men själva musiken har inte tilltalat mig. Att jag då envisades med att beskåda dem live kan därav tyckas konstigt, men när en hel metalvärld utom jag hyllar dem från topp till tå måste orubbliga frågor besvaras när chansen ges. Vad är det Ghost har som gör att så många människor uppslukas av deras oemotståndliga dragningskraft?

Då jag inte lyssnat så mycket på dem innan hade jag noll koll på setlistan och låtnamnen. De enda jag minns att öronen kände igen var Infestissumam, Per Aspera Ad Inferi, Secular Haze, Year Zero och Con Clavi Con Dio. Som liveband sköter de sig helt okej; överraskande bra on stage vilket kanske var anledningen till att jag lyckades njuta av spelningen trots min bristfälliga kunskap om repertoaren. Enda minuset låg faktiskt hos speltiden, redan kl 18. Dagsljus ger inte Papa Emeritus II och the nameless ghouls någon rättvisa alls. Skymning hade gjort sig mer passande och höjt kvalitén på giget till en högre nivå.

Men vad kan vi konstatera av det här nu då? Att min syn på Ghost definitivt förändrats och jag kommer börja lyssna mer på dem nu. Dock tycker jag fortfarande att den där läskiga utstrålningen är sjukt överskattad. Eller så har jag bara ännu inte hajat grejen. 

När det gäller In Flames dröjde det ungefär en och en halv låt innan jag befann mig i extas. Känslan att efter alla sumpade chanser äntligen få se dem live är obeskrivlig. Att regnet tilltog efter halva spelningen kändes mindre relevant när göteborgarna rev sönder stora delar av scenen med sina grymma låtar. Setlistan innehöll samtliga mina favoriter a lá Trigger, The Quiet Place och Where The Dead Ships Dwell och som grädde på moset levererade Fridén ett kungligt mellansnack. Trotsade säkerhetsrestriktionerna och fick sitta på en säkert 2 m lång jämngammal snubbes axlar under avslutande My Sweet Shadow och såg allt, däremot förnekar jag blankt att jag trivdes däruppe. Hade jag varit full hade jag troligtvis känt mig mer avslappnad, men nu var jag ju nykter.

Trots att jag hade problem med sikten och den obligatoriska trängseln har In Flames utan vidare betänketid anslutit sig till skaran av det bästa jag någonsin skådat. Nackdelen med festivaler är dock den begränsade speltiden. 20 minuter extra hade inte skadat någon.

Come together, together as one. Come together for Lucifer's son.

Som en blixt från klar himmel var allt över. Post-festivaldepressionen och den obligatoriska nackspärren har slagit till och jag nyper mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömmer. Letar febrilt efter ord jag vill använda för att beskriva Bråvalla och inte minst efter förstånd nog att göra det. Tänkte fokusera helt på gigen och utelämna detaljer om övriga aspekter, som hur vi genom kontaktnät och skicklighet lyckades undslippa trafikkaoset och att min mobil dog efter Rammstein och jag därav blev omöjlig att få tag på.

En sak är dock säker. Jag är sjukt jävla lycklig - om än fortfarande i chocktillstånd - och jag kommer definitivt att besöka Bråvalla igen om lineupen lockar. Även om det som i år bara blir för en dag.

Festivalmode: Activated.

Hej på er!

Jag saknar förstånd nog till att skriva det här inlägget. Känslorna jag bär på är blandade, en mix mellan nervositet och eufori. Ni vet nog varför. Imorgon är det äntligen dags för Bråvalla, och jag besöker i praktiken festivalen nästan helt själv. Faster Maria och hennes man är visserligen med, men jag tvivlar på att de kommer vilja tränga sig långt fram i publikhavet tillsammans med mig. No offense, jag är jätteglad att jag får sova hemma hos dem över natten.

Att jag har skitont i vänster arm efter TBE-vaccinationen igår känns som en bagatell, från och med att jag vaknar utvilad imorgon existerar bara alkohol, Rammstein och In Flames. Hur förutsättningarna gällande umgänge och framförallt väder än ser ut tänker jag göra morgondagen minnesvärd som fan. Det blir vad man gör det till. 

Finns det någon chans att jag träffar några läsare eller andra bloggare i publikhavet? 

TAGGA DÅÅ FÖR HELVETE!!

Day 25 - Favorite Expanded Universe book.

Jag har tyvärr inte läst dem, men vet vagt vad de handlar om. Borde jag kolla in dem? Jag tror faktiskt inte det. Däremot, på tal om Expanded Universe, måste jag få tummen ur och börja titta på Clone Wars. Varför i helvete har jag inte gjort det än? Skämmes för fan!

All of this will turn to ash, a change for a piece of mind.

Midsommar har i vanlig ordning passerat utan några större spektakel. Grillning hos grannarna i fredags och släktkalas i Söderköping igår som jag totaldissade med ursäkten risk för intensiv huvudvärk som inga värktabletter i världen botar. Nej tack, jag stannar hellre hemma.

Imorgon är det jobb igen fram till onsdag. Sedan på torsdag är det dags för ... *hoppar i stolen och viftar med armarna och flinar som en XD-gubbe* ... fucking Bråvalla! Hell yeah, I'm gonna die. Eller nej, det kommer jag inte, men det ska bli så sjukt jävla roligt att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.

Day 24 - A character you dislike.

Jar Jar Binks. Det är en överdrift att säga att jag avskyr honom, han har en nyckelroll framförallt i första filmen, men han är den jag tycker om minst.

Day 23 - Something you wish was different in the series.

Från toppen av mitt huvud finns det ingenting jag tycker borde vara annorlunda. Självklart finns det scener och karaktärer jag ogillar och ifrågasätter, men så brukar det ju vara i alla filmer. I nuläget är jag i överlag nöjd med hela serien och hittar inga relevanta skäl till varför någonting borde förändras. Det jag vill veta som inte framgår ordentligt i filmerna kan jag kolla upp i mitt exemplar av Star Wars: Den Ultimata Guiden Till Hela Sagan. Sedan jag lade vantarna på ett har alla frågetecken så gott som utplånats.

Däremot är jag tveksam till att det ska komma ännu en trilogi. George Lucas har visserligen sagt att han från början planerade totalt nio filmer, men det var innan Disney köpte upp LucasFilms. Ingenting emot Disney, men på något sätt känns det som de inte kommer göra grejen med Star Wars någon rättvisa och jag kan inte sätta fingret på varför.

Bröderna Lejonhjärta.

Jag vet inte vad som utlöste det, men igår fick jag någon knäpp och blev jättesugen på att se Bröderna Lejonhjärta. Vi ska ha filmen på VHS någonstans, problemet är bara att vi inte längre har någon VHS-spelare ...

Nu sitter jag istället och smågrinar till themelåten. Jag tänker inte ljuga, den här vill jag ska spelas på min begravning. Den är helt fantastisk och så sorglig och vacker och nostalgisk att jag ryser.

Day 22 - Favorite Return of the Jedi moment.

När det sista som finns kvar av Anakin Skywalker bryter sig igenom Darth Vader och uppfyller profetian.
Allt som krävdes var att se sin son bli torterad.

I'll see you on the dark side of the moon.

Mycket trevligt att flera av er fortfarande avsätter lite av er dyrbara tid åt att läsa om mitt liv då det är så intressant. Jag tackar ödmjukast för det. Dock kan jag förstå att ni är trötta på Star Wars-inläggen, det är till och med jag, och ändå fortsätter jag att slänga upp dem. Typiskt. Vad jag dock inte ska fortsätta med är att låta så förbannat sur i mina vanliga inlägg. Vad ger det för intryck av mig?

Väsentligt bloggande har inte varit min högsta prioritering på senare tid som ni uppenbarligen noterat. Jag jobbar och tjänar pengar med fantastiska kollegor, dör av värmeslag, har ont i ryggen och spänningshuvudvärk, gruvar mig inför höstens flytt hemifrån, surar över Getaways lineup och min kommande frånvaro, taggar inför Bråvalla och Iron Maiden, läser böcker, spelar Angry Birds, äter och sover.

Angry Birds är precis vad jag ska återgå till nu. Vansinnigt beroendeframkallande. Ungefär i lika stor grad som choklad. Eller Pink Floyd. Skillnaden är bara att Floyd är hälsosamt. Det är inte de andra två.

Day 21 - Favorite The Empire Strikes Back moment.

NO WORDS NEEDED!!

Day 20 - Favorite A New Hope moment.

När Han Solo dyker upp från ingenstans och räddar dagen. Klockrent.

Wear your weakness with pride.

1. Min arbetsplats. 2. Kvällens snacks.

Efter en fullspäckad vecka med jobb och utbildningsrelaterade event har jag enligt egen utsago gjort mig förtjänt av en dags ledigt. Sömnen har inte varit av det bättre slaget i veckan så det ska bli himla skönt att få sova ut och ägna sig åt normaliteter som inte kräver mycket hjärnkapacitet. Jobbar måndag-torsdag igen och är sedan ledig hela midsommar, fastän jag berättade att jag kunde jobba då. Men nu ska vi inte klaga.

Om någon timme ska vi iväg till grannarna för grillkväll. Jag hade tänkt gå hem tidigt, jag är som framgått ovan ganska trött och vill just nu hellre slå på en film och äta chokladdoppade jordgubbar. Namnamnam.

I've got an offer ...

Tidigare nu i veckan anordnade journalistlinjen på Molkom Folkhögskola sin andra antagningsdag för nästa års elevintag. Som sökande befann jag mig där, gjorde skrivtest och samhällstest och intervjuades. Lärarnas pokerface gör det omöjligt att avgöra om de anser en passande eller behörig för utbildningen, vilket ger grundlig orsak till grov nervositet i efterhand. Men tydligen gjorde jag ett gott intryck och har vad som krävs. Jag kom nämligen in!

Tyvärr är dock Molkoms journalistiklinje inte mitt förstahandsval. Men såvida jag inte kommer in på den mer lockande Ljungskile Fhsk (där jag står högt upp som reserv för tillfället) eller någon av de akademiska utbildningarna kommer jag sannolikt flytta till Värmland i höst. Plugga it is, vart jag än blir antagen.

Day 19 - Favorite Revenge of the Sith moment.

Ögonblicket när han blir upprest och uttrycker sin förtvivlan. Jag får rysningar i hela kroppen. Varenda gång.

Day 18 - Favorite Attack of the Clones moment.

Yoda vs Count Dooku.

The Desolation of Smaug.

IIIIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHH!!!

"It is Ghiscari, the old pure tongue. It means ‘Mother’"

- Missandei, A Storm of Swords (George R.R Martin).

Min nya favoritsoundtracklåt. Gåshud.

Musiklista.

1. Vad lyssnar du på just nu: Avantasia - What's Left Of Me.
2. Nämn en låt som gör dig ledsen: My Dying Bride - For My Fallen Angel.
3. Vilken är världens mest störiga låt: Gangnam Style bland annat.
4. Favoritband/musiker of all time: Tuomas Holopainen.
5. Band/artist du nyligen upptäckt: Device, Månegarm, Tristania.
6. Bästa kvinnliga röst: Sharon den Adel (Within Temptation) och Angela Gossow (Arch Enemy).
7. Bästa manliga röst: Marco Hietala (Tarot/Nightwish) och Till Lindemann (Rammstein).
8. Vilken musikstil lyssnar du mest på: Metal.
9. Vad lyssnar du på när du vill bli glad: Nightwish, Within Temptation och Sonata Arctica, för att nämna några.
10. Vad lyssnar du på när du vill lugna ner dig: Mestadels filmmusik.
11. Senaste konserten: Paul Di'Anno @ Kulturakademin.
12. Vem eller vilka lyssnar du på mest just nu: Tristanias nya album Darkest White.
13. Mest hatade bandet/artisten: Håkan Hellström. Behöver jag säga mer?
14. Låt som får dig att tänka: Pink Floyd - Comfortably Numb.
15. Band du anser att resten av världen borde älska lika mycket som du: Det här behöver jag väl knappast svara på? Jag skriver ju om dem hela jävla tiden.
16. Fräckaste musikvideon: Fortfarande Rammstein - Benzin. 
17. Kan du spela någon instrument: Jag KUNDE spela grunderna i piano, gitarr & bas. Räknas det?
18. Har du någonsin deltagit i en moshpit: Ja. Fyfan.
19. Är du medlem i ett band: Nej.
20. Har du någonsin dejtat en musiker: Nej. 
21. Önskar du att du var musiker: Nej.
22. Bästa tjejbandet: Jag lyssnar inte på tjejband. Har aldrig fastnat för något.
23. Senaste låt du hörde på radio/cd etc: Jennifer Lopez - On The Floor.
24. Vad tycker du om klassisk musik: Inte så inlyssnad om jag ska vara ärlig.
25. Vad tycker du om countrymusik: Zzzzz ...
26. Vad tycker du om death metal: Älskar <3 Med flera undantag.
27. Senaste STORA bandet du såg live: Kamelot <3
28. Lyssnar du på musik på främmande språk: Tyska, finska, grekiska, norska ...
29. Om du var ett instrument, vad skulle du vara: En snygg elgura.
30. Lyssnar du på radio: Bara i bilen. Har inget val, CD-spelaren funkar ju inte.
31. Gillar du MTV: Nej.
32. Har du träffat någon känd musiker: RAMMSTEIN!!!
33. Vilken låt beskriver dina känslor just nu: Dream Theater - Panic Attack. Nervositet, oro, rädsla ...
34. Låt(ar) som beskriver ditt liv: Nightwish - Escapist och Shinedown - Second Chance.
35. Kan du namnet på alla bandmedlemmar du lyssnar på just nu: Ja.
36. Vilken känd musiker skulle du gifta dig med om du fick chansen: Han som faller lika pladask för mig som jag för honom. Det måste ju finnas känslor inblandade.
37. Favoritfilm-soundtrack: Lejonkungen, The Hobbit och Sagan om Konungens Återkomst.
38. Vad lyssnar dina föräldrar på: Mamma lyssnar på P1 och pappa på allt möjligt.
39. Vad lyssnar du på precis NU: Devin Townsend - Addicted.
40. Använder du bandtröjor: Självklart!

At last no reason, a sensation, to slay anymore. The silent hounds are all asleep, and the world it moves forever on.

Day 17 - Favorite The Phantom Menace moment.

Lätt. The Phantom Menace är den film jag tycker minst om. Podracet på Tatooine är den enda scen jag vill påstå tycker är riktigt underhållande. Antar att det är spänningen i det hela som gör det.

Sommarläsning deluxe.

Detta är vad jag kommer sysselsätta mig med under mina lediga dagar och timmar i sommar. The Hobbit och Drakarnas Dans är påbörjade och kommer förhoppningsvis, beroende på hur jag prioriterar, vara utlästa till månadsskiftet. Resten ska sedan läsas i ordningen uppifrån och ner (Sagan om Ringen ska givetvis läsas i kronologisk ordning). Visst har jag en del att se framemot? 

Day 16 - Photo of your Star Wars-related things.

Bilderna är inte mycket att hurra för, men de visar iallafall vad rubriken vill att de ska visa: min pyttelilla samling Star Wars-prylar. Två böcker, världens coolaste poster och mitt älskade Darth Vader-linne. Det är inte mycket, men tro mig, den kommer bli större när lönen trillar in. Jag har fått span på en hel del litteratur och klädesplagg jag till varje pris måste ha. Åh, vad jag älskar att ha jobb och ha råd att unna mig <3

When things unsaid are piling up. We still can't forgive how we could forget to dare to risk to regret.

Sjung om studentens lyckliga dar!

Intensiv huvudvärk (för min del), fint väder, gaphalsar, alkoholförtäring, smörgåstårta och vemod är nyckelorden i beskrivningen av vårt studentfirande från början till slut. I onsdags, den 5 juni, var det efter tre års på fordon äntligen dags för lillebror min att springa ut från gymnasiet för allra sista gången. Vi i familjen befann oss naturligtvis på plats med skylt och allt för att ta emot honom vid utspringet och bevittna den obligatoriska flakåkningen innan mottagningen hemma med resten av släkten (jag lämnade hemfestligheterna en stund och våldgästade firandet hos min fina vän Lollo, oxå nybliven student). Natten till nationaldagen agerade jag snäll storasyster och lekte taxi åt vår trötta, slitna, onyktra, glada och vemodiga huvudperson efter en sista klassträff och utgång. Fantastisk men intensiv dag och stort grattis till Björn, Lollo och resten av årets studenter!

Victory.

Och ... DÄR var min sista inlämningsuppgift ivägmejlad. Dokumentet är en enda röra av ord och det skulle inte förvåna mig om jag får en restuppgift. Men det tar vi då, för nu tar jag efter månader av stress, ballongmagar och blod, svett & tårar ett välförtjänt sommarlov. YEEEEAH!

Bråvalla Festival.

Tanken har legat och gnagt i bakhuvudet i flera månader. Men på grund av dyster ekonomi och noll sällskap har jag inte kommit till skott. Förrän nu. Med ett bilavstånd på 1 h och lite till och möjlighet till gratis boende för min del vore det tamigfan en skam om jag inte befinner mig där. Så förra veckan, en månad innan spektaklet, klirrade jag min endagsbiljett.

Varför jag nöjer mig med endagsbiljett är nog relativt glasklart. Banden som lockar mig spelar alla på en och samma dag. Rammstein för andra gången och efter alla dessa år ska det bli förjävla nice att äntligen se In Flames live. Och med tillfället i akt ska jag nog ta och kolla in Ghost och Airbourne oxå. Bara för att.

Ses vi där gott folk?

Grattis mysis!

Jag borde skämmas. Skämmas ända ut i tår- och fingerspetsarna. Nog för att jag hade ett jobb att åka till och plugg att ta tag i, men att missa en familjemedlems födelsedag är inte acceptabelt. Inte ens när det "bara" råkar röra sig om husdjur. Min lilla fyrbenta pälsboll fyllde nämligen hela 11 år igår. 11 år. Sissi aka Mysis aka Pucko aka ADHD aka Råttfångarn. Hon är en katt med många namn.

Grattis i efterskott älskade lilla mysängel <3

Never Enough.

Tarja Turunen har släppt första smakprovet från sitt kommande album Colours in the Dark. De första tjugo sekunderna är bland det bästa jag hört från henne någonsin som soloartist. Sedan vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Efter flera genomlyssningar är jag fortfarande varken såld eller besviken. Även om låten uppnår godkänt betyg finner jag uppriktigt hennes röst tämligen irriterande att lyssna på idag, till skillnad från förr. Det där kännetecknande wailandet och ohoh-tonerna börjar märkbart gå mig på nerverna.

Fantastisk sångerska hon må vara, det kan inte en själ förneka, men liksom alla andra har Tarja svagheter och hennes största är utan vidare betänketid enformigheten. Avsaknaden av mångsidighet, både vokalt och musikaliskt, gör att hon i mina öron blir tråkig att lyssna på i längden. Jag hoppas innerligt att nya fullängdsalbumet levererar något betydligt intressantare för även om teasern ovan är okej räcker den ändå inte för att tillfredsställa mig helt.

Day 15 - A scene that makes you sad/angry.

Jediutrensningen och Darth Vaders död. Den ena gör mig arg, den andra på gränsen till tjutfärdig.

You're the ones who have been foreseen. Feeding the flames on the pyre of the reborn one.

Day 14 - A scene that makes you happy.

Samma svar som i fråga #12. Slutscenen i Return of the Jedi. Minus begravningselden.

Day 13 - Favorite quote.

“It is obvious that this contest cannot be decided by our knowledge of the Force. But by our skills with a lightsable”

- Count Dooku (Episode II)

“Faith in your new apprentice misplaced may be. As is your faith in the dark side of the Force”

- Yoda (Episode III)

“You were the chosen one! You were supposed to destroy the Sith, not join them. Bring balance to the Force, not leave it in darkness”

- Obi-Wan Kenobi (Episode III)

“When I left you I was but the learner, now I am the master”

“Only a master of evil, Darth”

- Darth Vader & Obi-Wan Kenobi (Episode IV)

“You have failed me for the last time, amiral”

- Darth Vader (Episode V)

“Do. Or do not. There is no try”

- Yoda (Episode V)

Den lilla svarta ...

Hehe. Egentligen är det BH:ar jag behöver, men jag kunde bara inte låta bli. H&M, 149 riksdaler.

Day 12 - All time favorite scene.

Jag har funderat hur länge som helst över det här. Alla filmerna (framförallt från Episode III och framåt) är fantastiska och omöjliga att plocka en specifik favoritscen ur, jag har så många att antalet blir oändligt.

Men tillslut får det bli slutet i Episode VI: Return of the Jedi. Varför kan jag tyvärr inte svara på. Kanske är det soundtracklåten, som alltid gör mig så fruktansvärt glad. Kanske är det de starka känslor som svallar upp inombords vid begravningselden, eller de minst lika starka när Luke ser sin far, Yoda och Obi-Wan ståendes där fulla av stolthet.

Observera nu att detta är väldigt provisoriskt och jag mycket väl kan ändra mig nästa gång jag ser filmerna. För hur många gånger man än ser en film upptäcker man alltid nya grejer.

Vad jag dock avskyr med den här versionen är att de bytt ut Sebastian Shaws (original-Anakin) ansikte och infogat Hayden Christensens istället. Varför kan inte saker som redan är perfekt bli lämnade ifred?

Is there anybody out there?

Ärligt nu. Är det ens någon som kikar in här regelbundet fortfarande? Besökstatistiken talar emot men min magkänsla talar för. Vilket av dem har rätt? Snälla, säg att det är det sistnämnda. Fyfan vad desperat jag låter.

Jag bloggar visserligen inte för bekräftelse och behov av uppmärksamhet, utan för min passion för skrivarkonsten och att jag vill dela med mig av mina intressen, men det känns ändå inget roligt när man inte får någon respons på sina inlägg. Är jag en sådan tråkig människa att jag inte är värd att ägnas tid på?

Om jag nu är så tråkig, finns det något i mitt bloggande jag borde förändra? Mer eller mindre musik? Åsikter om samhällsfrågor? Mer materialism? Mindre gnäll över i-landsproblem och mer positiva synsätt på saker och ting?

Vad tycker ni?

We are the champions, my friends.

Nervositet förvandlades till eufori när Tre Kronor efter en mycket intensiv och intressant match säkrade VM-guldet i ishockey. Att det gick åt helvete för oss i ESC på hemmaplan känns nu mindre relevant när vi lika gärna kan vinna världsmästerskapen i hockey på just hemmaplan. Jag säger då det, god bless sedinarna ...

Sitter och dricker mitt obligatoriska morgonkaffe och försöker vakna till ordentligt. Har ett långt pm att skriva och innan dess en biografi om Pink Floyd att läsa. Jag har kommit rätt långt redan, men jag kommer troligtvis inte läsa hela, utan bara de delar jag anser viktiga för inlämningsuppgiften. I övrigt ska jag väl försöka knåpa ihop några inlägg till den där Star Wars-listan. Ehe.

ESC 2013.

Efter studentbal och öldrickande på uteserveringarna i centrum väntade jag mig en lång lördagkväll. Höjdpunkten var förstås skrattfesten Eurovision Song Contest, där vårt sydvästra grannland känt för Carlsberg-ölen, Volbeat och Legoland kammade hem segern. Ingen storfavorit från min sida, men ändå en helt okej låt och värdig vinnare.

Mina största favoriter var Island och Ryssland och den sistnämnda placerade sig åtminstone bland den främsta halvan. Norge och Holland var till stor del okej och självklart Storbritannien och Bonnie Tyler.

Vad är väl en bal på slottet ...

Något missledande rubrik. Något slott sågs inte skymten av men däremot en himla massa prinsessliknande, uppklädda unga damer med kavaljeér.

Vädergudarna hade utlovat regn, men Motalas befolkning ville annat. Molnen infogade sig men sprack upp och släppte förbi solens strålar när årets studenter hade sin traditionsenliga bal idag (eller har fortfarande, i skrivande stund sitter de inne på Harrys och väntar på trerättersmiddag). Om det inte varit för familjära skäl hade jag troligtvis stannat hemma av ren trötthet efter att ha börjat jobbet kl 7:15 i morse; lillebror Björn och min goda vän Lollo var nämligen ett av "paren".

Slutade jobbet 13:45, hem fort som fan och duscha innan det bar in till city med mor & far för att spana in våra huvudpersoner. Agera paparazzi med iPhonekamera när studenterna kom åkandes med båt längs Göta Kanal efter valsen (där Björn & Lollo dock inte deltagit pga ovilja att dansa), klev av i hamnen och gick några varv runt torget för allmän beskådning, samtidigt som Tre Kronor krossade finska lejonen och säkrade finalplats i hockey-VM. Yaaay!

Hela baltillställningen var mycket intressant att ta del av, inte minst eftersom jag själv aldrig gick på balen innan min egen student för två år sedan. Därför är det lite roligt att bror gjort det, och dessutom med en gammal barndomsvän och fortfarande jättebra vän till oss båda. Om ca tre veckor är det dags för dem att springa ut i vita mössor och sjungskrika "Sjung om studentens lyckliga dar, låt om oss fröjda i ungdomens vår" tills rösten försvunnit. Förhoppningsvis får jag ledigt från jobbet den dagen så jag kan bevittna spektaklet.

Min mobilkamera gör verkligen dem inte rättvisa. De var betydligt finare i verkligheten. Nåja.

Day 11 - Favorite battle.

Master Yoda ... ENTERING LIKE A BOSS. Anakin vs Obi-Wan ... Jag kan inte låta bli att fälla några tårar.
Med tanke på allt de varit med om tillsammans. Hur det kunde sluta såhär. Ändå älskar jag de här scenerna.

"You were my brother, Anakin. I loved you"

Bildkälla / Gifkälla #1, #2.