The night coils around the day. Shadows turn the light into the shades of gray. The sun bades the world farewell.

Amorphis - Circle.

Jag hade inga höga förväntningar på Amorphis elfte fullängdare efter singeln Hopeless Days släppts. Låten i fråga tilltalade mig inte alls och jag brukar i regel alltid älska förstasinglarna från nya album, oavsett band. Någonting sade mig med andra ord att Circle inte skulle falla mig i smaken alls.

Om jag fick en fet jävla käftsmäll när jag drog igång skivan via Spotify och motbevisades? Svaret är ja. Bandet har slagit ihop sig med mannen, myten, legenden Peter Tägtgren som producent och skapat ett album som får mig tappa hakan och dra av alla finska svordomar mitt ordförråd innehar på grund av ren förvåning och överförväntan. Dock skulle jag ändå inte vilja kalla Circle ett mästerverk. Plattan innehåller en nostalgitripp till dödsmetallrötterna, ett stycke folkvisa och dramatiska vrål som direkt griper tag om hjärtat, varvat med nya och fräschare ingredienser utan att släppa nytändningen som kännetecknat dem sedan Tomi Joutsens magnifika inträde 2005. Mittpartiet är albumets mest kraftfulla höjdpunkt där förstasingeln, som bara blir bättre och bättre, och de solklara guldkornen ingår. Helheten är utan tvekan välproducerad och lyssningsvärd, men lämnar i slutändan fortfarande en del att önska. Den där lilla extrakryddningen menad att vara den ultimata tillfredsställelsen saknas. Vad det skulle vara är dock en omöjlighet att sätta fingret på.

Favoriterna är Shades of Gray, Mission, Narrow Path och Nightbird's Song.

Sabaton - "Carolus Rex"

Att Sabaton skriver musik om krig ur militärt perspektiv är knappast någon nyhet. Den här gången har Faluns stoltheter dock tagit ett stort kliv bakåt i historien och gjort avstamp i den svenska stormaktstiden. Därför faller det sig nästan naturligt att "Carolus Rex" släppts på två språk - engelska och svenska.

Mina förväntningar på den här skivan översteg höjden av Mount Everest i samband med släppet av förstasingeln tillika titelspåret. Bara den låten berättade att något stort var på gång. Något riktigt stort. Albumet i sin helhet är ungefär så mycket Sabaton det kan bli, utan att låta upprepande från föregångarna, med massiv körsång och en Joakim Brodén som sjunger precis som han alltid gjort. Så långt är allt väl.

Inledningen "The Lion From the North / Lejonet från Norden" är en fartfylld dänga med välkända, återanvända ingredienser från i synnerhet "Art of War". Powerballaden "A Lifetime of War / En Livstid i Krig" är en episk epos om trettioåriga kriget och "Long Live the King / Konungens Likfärd" beskriver Karl XII:s berömda öde. Alla som kan sin historia vet att han fick en kula i huvudet. 300 år senare är det fortfarande okänt vem skytten var. Var det en fiende eller en av hans egna, som tröttnat på att kriga?

Rent musikaliskt är "Carolus Rex" det bästa Sabaton släppt sedan ovannämnda "Art of War", kanske t.o.m det bästa någonsin. Framförallt den svenska versionen. Engelska, funkar. Svenska, helt fantastisk.

Betyg: 5/5

Låtlista (de boldade är mina favoriter)

1. Dominium Maris Baltici

2. The Lion From the North / Lejonet från Norden

3. Gott Mit Uns

4. A Lifetime of War / En Livstid i Krig

5. 1 6 4 8

6. The Carolean's Prayer / Karolinens Bön

7. Carolus Rex

8. Killing Ground / Ett Slag Färgat Rött

9. Poltava

10. Long Live The King / Konungens Likfärd

11. Ruina Imperii

Bonusspår

12. Twilight of the Thundergod (Amon Amarth cover)

12. Feuer Frei! (Rammstein cover)

Nightwish - "Imaginaerum"

Jag älskade singeln "Storytime" så fort jag hörde den första gången. Den byggde upp någon slags förväntan av "Imaginaerum" som bara växte sig större och större ju närmare releasedatumet tiden framskred. Jag trodde inte att albumet skulle vara bättre än föregångaren "Dark Passion Play". Jag visste att det skulle vara det.

Mina förväntningar överstegs med råge. Förstasingeln råkar faktiskt visa sig vara ett av de svagaste spåren på hela albumet. Det betyder dock inget dåligt, för det är en väldigt bra låt. Men flera av övriga spår står sig högre.

   Inledningen "Taikatalvi"  är en stämningsfull fantasivaggvisa på finska, dock jag inte inte låta bli att dra paralleller till julhögtiden. På ett sätt låter den som en jullåt. En skarp kontrast gentemot "Ghost River", där en grotesk Marco Hietala försöker dra ner den oskuldsfulla Anette Olzon i helvetet som låttiteln antyder. Ännu mer genialisk är "Scaretale", en skräckfilmsbaserad mardröm med Anette i rollen som läskig, hånskrattande sagohäxa innan Marco tar vid som ondskefull cirkusdirektör med inbjudan till clownshow.

   "I Want My Tears Back"  är en lättlyssnad dänga, där Troy Donockley briljerar med sina säckpipor, medans "Slow, Love, Slow"  är jazz, bokstavligt talat. Som inget större fan av jazz har jag svårt att ta låten till mig, men allt eftersom den framskrider börjar jag fatta positivt tycke för den. Vilket jag tror beror på att det faktiskt är Nightwish jag lyssnar på. Ett av bandets kännetecken är just det faktum att de gillar att experimentera.

   "Turn Loose The Mermaids" och Marcos "The Crow, The Owl And The Dove" är lugna akustiska stunder med förmåga till rysningar. Framförallt den sistnämnda kan gott och väl vara den bästa balladen i Nightwishs historia.

   Albumets tre sista spår uppvisar influenserna av filmmusik som aldrig förr. "Last Ride Of The Day" framställer bilder ur en stridsscen i en film i stil med "Pirates Of The Caribbean". Mästerverket "Song Of Myself"  är i sin tur en lång episk dikthistoria, vars slutskede innehåller talberättelser av röster i alla dess former. En tårdrypande tripp ner i Tuomas Holopainens innersta medvetande.

Sammantaget så är "Imaginaerum" egentligen helt omöjlig att betygsätta. Skivan talar för sig självt. Den är ett ypperligt bevis på att Tuomas är mer än redo att börja komponera filmmusik. Det musikaliska geniet har verkligen överträffat sig själv intill minsta hjärncell även denna gång. Och den minst sagt mångsidiga Anette Olzon överbevisar klart och tydligt alla kvarvarande Tarjapurister varför just hon är den perfekta efterträdaren bakom mikrofonen.

Betyg: 5/5

Låtlista (boldade är mina favoriter)

1) Taikatalvi

2) Storytime

3) Ghost River

4) Slow, Love, Slow

5) I Want My Tears Back

6) Scaretale

7) Arabesque

8) Turn Loose The Mermaids

9) Rest Calm

10) The Crow, The Owl And The Dove

11) Last Ride Of The Day

12) Song Of Myself

13) Imaginaerum

Evanescence - "Evanescence"

Ingen som lyssnat på Evanescences tidigare alster kan förneka att bandets tredje, självbetitlade album tar ett stort kliv från föregångarna, åtminstone rent musikaliskt. Vokalissan Amy Lee har varit väldigt noga med att påpeka att detta är det mesta "bandalbum" hittills i deras historia, då alla fem medlemmarna har varit med i låtskrivarprocessen. Frågan är ju då om plattan är bättre och mer ambitiös än föregångarna. Svaret är både ja och nej.

Det räcker med en noggrann genomlyssning för att man ska börja klia sig lite smått i huvudet och undra vad bandet egentligen tänkte när de valde inledande "What You Want" som förstasingel. Nog för att den utan konkurrens är den mest radiovänliga låten på hela plattan, men den är oxå helt överlägset en av de sämsta. Nästan samtliga av övriga spår innehåller betydligt mer spänning.

   "Erase This", "Oceans" och "Never Go Back" är fartfyllda, energiska låtar med helt nya element som gott och väl kompenserar lite tråkigare "Made Of Stone" och "The Other Side" samt den ovannämnda förstasingeln. I "The Change" och avslutande "Swimming Home", då framförallt den sistnämnda, hörs tydliga elektroniska influenser a lá Björk och Portishead korsat med en släng av Depeche Mode. Samtidigt så är "My Heart Is Broken", "Sick" och den episka powerballaden "Lost In Paradise" ungefär så mycket Evanescence som det kan bli.

I grund och botten är det dock samma gamla Evanescence som det alltid har varit. Mest tack vare att Amy Lee använder sin unika röst på samma sätt som hon alltid har gjort, men oxå för att bandet ändå inte släppt sitt typiska välkända sound helt och hållet. Det finns fortfarande djupt där bakom i de flesta av låtarna, trots alla experiment. Det som dock ger ett extrapoäng i bedömningen är det minst sagt förträffliga omslaget.

Betyg: 3/5

Låtlista (de boldade är mina favoriter)

1) What You Want

2) Made Of Stone

3) The Change

4) My Heart Is Broken

5) The Other Side

6) Erase This

7) Lost In Paradise

8) Sick

9) End Of The Dream

10) Oceans

11) Never Go Back

12) Swimming Home

Bonustracks

13) New Way To Bleed

14) Say You Will

15) Disappear

16) Secret Door

Bonuslåtarna är ej inkluderade i recensionen.

Hammerfall - "Infected"

Man märker till viss del på "Infected" att Hammerfall har börjat blicka tillbaka på sina rötter en liten aning. Men samtidigt tar de ett minst sagt enormt kliv framåt. Ljudbilden är luftigare och piggare, låtmaterialet är starkt och tillhör nog bland det bästa bandet har gjort på senare år. Det låter lite annorlunda, helt klart, men man hör ändå tydligt att det är Hammerfall. Mycket tack vare att Joacim Cans sjunger precis som han alltid har gjort. Ingen skillnad där.

  

Nya som gamla element blandas i de elva låtarna. "B.Y.H" och "Dia De Los Muertos" är snabba, pigga låtar, medans "The Outlaw" påminner om äkta klassisk heavy metal. "Immortalized" har ett riff som får mig att tänka på death metal(?), avslutningsspåret "Redemption" och "666 - The Enemy Within" innehåller diverse synthslingor och plattans förstasingel "One More Time" har ett väldigt enkelt riff och en refräng som tuggar sig fast på hjärnan. Som Oscar Dronjak uttrycker sig om låten: "Närmare Rammstein än såhär kommer vi inte". Man kan tolka det hur man vill. Själv tror jag att jag fattar vad han menar. På ett ungefär.

  

På det hela taget är "Infected" något av det bästa Hammerfall någonsin har släppt. Åtminstone på senare år. Det finns dock en hake som gör att de inte får full pott, nämligen den tråkiga balladen "Send Me A Sign", plattans i särklass sämsta låt.

Betyg: 4 av 5

Låtlista (de boldade är mina favoriter)

1) Patient Zero

2) B.Y.H

3) One More Time

4) The Outlaw

5) Send Me A Sign

6) Dia De Los Muertos

7) I Refuse

8) 666 - The Enemy Within

9) Immortalized

10) Let's Get It On

11) Redemption

Tarot - "The Spell Of Iron MMXI"

Egentligen så hade jag velat ha hela originalalbumet att jämföra med. Men här i Sverige går den ju knappast att få tag på längre. Fast som tur är så har vi ju den minst sagt användbara uppfinningen YouTube, där en vänlig själ har lagt upp hela originalplattan. Jag har inte lyssnat på alla ursprungsversioner, men tillräckligt många (mer än hälften) för att ha någorlunda bra underlag för en jämförelse.

  

"Spell of Iron MMXI" är, om ni inte förstått det än, en nyinspelning av Tarots debutalbum med nästan samma namn från 1986, för att markera bandets 25-årsjubileum. Dock är det ingen exakt återinspelning. Medans originalet har två gitarrer och en ensam sångare, så utgörs reproduktionen av endast en gitarr och två sångare. Keyboardisten Janne Tolsa tillkom ett par år efter debutens släpp, och han spelar en minst sagt framträdande roll då han, helt eller delvis, spelar det som ursprungligen var rytmgitarrslingor. Även den andre sångaren Tommi Salmela, officiellt bandmedlem sedan 2006, utgör en betydelsefull roll. Han och Marco Hietala kompletterar varandra utmärkt, och sångresultatet blir därför betydligt mer varierat och framförallt fylligare.

  

Men det finns mycket mer förändringar än så. Vissa låtar har förlängts eller förkortats, t.ex "Dancing On The Wire", andra låtar har ökat eller sänkts i tempo, som "Love's Not Made For My Kind". En del har fått helt nya element i sig. Exempelvis den instrumentala "De Mortui Nil Nisi Bene", som innehåller en käckt polkagung.

  

Vissa av dessa förändringar är till det bättre, andra till det sämre. Men slutresultatet är iallafall en tyngre, fylligare och intressant nyinspelning av ett, som finländarna tycks anse, pionjärsjobb. Visserligen kan man tycka att det är onödigt med en sådan här reproduktion, men för oss yngre, nyare fans så är det ett utmärkt sätt att få ta del av de äldsta låtarna - i form av det Tarot som åtminstone jag började lyssna på och fullkomligt älskar.

Betyg: 4 av 5

Låtlista (de boldade är mina favoriter)

1) Midwinter Nights

2) Dancing On The Wire

3) Back In The Fire

4) Love's Not Made For My Kind

5) Never Forever

6) The Spell Of Iron

7) De Mortui Nil Nisi Bene

8) Pharao

9) Wings Of Darkness

10) Things That Crawl At Night

Within Temptation - "The Unforgiving"

Within Temptations femte studioalbum, "The Unforgiving", är ett konceptalbum baserat på ett seriealbum med samma namn. Bandet har även utvecklat ett nytt, mer rockbetonat sound, som skiljer sig relativt mycket från de tidigare skivorna, som var mer "symfonisk metal".
  
Men tro inte att WT har försämrats på grund av att de velat möta nya utmaningar och etablerat ett nytt sound. Tvärtom så tycker jag att "The Unforgiving" är en av deras bästa skivor hittills. Lyssnar man noga så hör man hur bandet verkligen har influerats av alla möjliga stilar. Det finns inslag av pop i "Sinéad", avslutningslåten tillika bonusspåret "The Last Dance" får mig att tänka på någon historiebaserad stridsfilm mixad med keltisk musik, samtidigt som den minst sagt bombardistiska "Iron", som verkligen får håret att resa sig, för mina tankar till inga mindre än Nightwish, vilket är både förvånande och irriterande på en och samma gång.
   Men det finns ändå kvar spår från det där "typiska" WT-soundet, vad man nu ska klassa det som. Öppningslåten (efter introt) "Shot In the Dark" samt "A Demon's Fate" och "Where Is the Edge" påminner mig starkt om element från föregående plattan "The Heart Of Everything". Med andra ord; dessa låter ungefär som det WT jag föll pladask för, för sisådär fyra-fem år sen.

För att sammanfatta detta så är jag fullständigt nöjd med holländarnas senaste mästerverk. Det finns både nya och gamla element på albumet, och jag beundrar verkligen att bandet tagit sig an nya utmaningar. Bara ett konceptalbum i sig är ju en utmaning. "The Unforgiving" är ett album värt att införskaffa.

Betyg: 5/5

Tracklist "The Unforgiving"
1) Why Not Me
2) Shot In The Dark
3) In The Middle Of The Night
4) Faster
5) Fire & Ice
6) Iron
7) Where Is The Edge
8) Sinéad
9) Lost
10) Murder
11) A Demon's Fate
12) Stairway To The Skies
13) The Last Dance

(De fetstilsmarkerade är mina favoriter)