Ja jävlar. Varje gång jag varit på konsert och ska skriva en recension drabbas jag alltid av det klassiska "Vart ska jag börja?"-syndromet. Den här gången kan det uttrycket verkligen tas på allvar. Jag har återigen haft äran att bevittna några av hårdrockens största legender och ett av världens bästa band live och jag saknar ord att beskriva hur vansinnigt superbra det var.
Trots att vi anlände till arenan en halvtimme efter insläpp lyckades vi hamna längst framme lite till vänster vid andra kravallstaketet, det som omger första fållan a.k.a Golden Circle, med perfekt plats att ställa Ramlösaflaskorna på och gudomligt bra sikt. Första förbandet Voodoo Six skötte sig okej, men av publikens respons att döma märktes det att samtliga, inklusive mig, bara väntade på nästföljande akt, Sabaton, och naturligtvis huvudbandet.
Sabaton var briljanta som vanligt! Jag vågar påstå att Joakim Brodén tveklöst tillhör toppskiktet av Sveriges bästa frontmän, de spelade både titelspåret och En Livstid i Krig från senaste skivan och allsången på den sistnämnda fick arenan att koka. I mitt tycke borde de dock fått spela längre alternativt strukit Poltava och Gott Mitt Uns och istället lirat Karolinens Bön och Konungens Likfärd. Men man kan inte få allt i världen.
Halvtimmen innan Maiden kändes som en hel evighet, och när showen äntligen exploderade igång med Moonchild dröjde det inte länge förrän håret på armarna stod upprätt. Duracellkaninen Bruce Dickinson visade återigen prov på sin förmåga att försätta varenda jävel i publiken i trans, jag slutar aldrig imponeras av hans intensiva rörelsemönster, och för att inte tala om den extremt välplanerade och genomtänkta scenproduktionen. Åsynen av hur förbannat välgjort allt var gör att den här spelningen visuellt slår Ullevi -11 med hästlängder. Setlistan kretsade mestadels likt resten av pågående turnén kring den högt värderade Maiden England från 1988, vilket i princip bara innebar 80-talsmaterial, med undantagsfall som Afraid to Shoot Strangers från Fear of the Dark-plattan och självklart titelspåret från samma skiva. Standardallsången där var inte oväntat en av konsertens höjdpunkter, liksom Wasted Years, Number of the Beast och framförallt Seventh Son of a Seventh Son med skrämmande maskklädd organist som borde gett varenda individ i arenan kalla kårar av mörkrädsla. Dock kunde jag inte låta bli att sakna The Wicker Man och When The Wild Wind Blows, framförallt den förstnämnda.
Halvvägs genom Phantom of the Opera drog vi oss bakåt sedan trängseln blivit för påtaglig och hittade hyfsat bra platser lagom till Run to the Hills trummades igång. Sikten blev därmed sämre men utrymmet att rocka loss på större. Inte för att det spelade någon roll; Maiden hade en fantastisk dag på jobbet och samtliga 55000 åskådare tycktes uppleva samma euforiska sinnestillstånd hela spelningen igenom. Atmosfären var fullkomligt magisk, och den här spelningen skulle toppat allt jag sett hittills i år om det inte vore för en liten detalj: ljudet. Man tycker att en nationalarena borde hålla hög standard gällande ljudbilden, men tydligen inte. Akustiken var så förbannat jävla usel att gitarrsolona ibland var svåra att höra och basen inte kändes i hela kroppen som det annars ska göra. Ljudet studsade från vänster till höger och fram och tillbaks och orsakade ett öronbedövande eko som inte ens öronproppar kunde eliminera. Det tar emot att säga, men tyvärr drogs hela liveupplevelsen ner och jag hade njutit mer av showen om inte öronen smärtat. Friends Arena lämpar sig kanske för fotboll och andra idrottsevenemang, men för konserter, nej tack. Jag hoppas ypperligt att arrangörerna tagit åt sig av kritiken som strömmat från alla håll och kanter den senaste veckan och ser över anläggningen, för sådan här dålig ljudkvalité är inte acceptabelt.
Sett ur det stora perspektivet kan det här dock inte sammanfattas med bättre ordval än en enda lång gåshudsorgie. Iron Maiden är fortfarande högt rankade i kategorin "Världens bästa liveband" och de förtjänar det. Trots ljudkvalitén är jag glad att ha fått beskåda dem ännu en gång. Tack för en oförglömlig afton.
Trots att vi anlände till arenan en halvtimme efter insläpp lyckades vi hamna längst framme lite till vänster vid andra kravallstaketet, det som omger första fållan a.k.a Golden Circle, med perfekt plats att ställa Ramlösaflaskorna på och gudomligt bra sikt. Första förbandet Voodoo Six skötte sig okej, men av publikens respons att döma märktes det att samtliga, inklusive mig, bara väntade på nästföljande akt, Sabaton, och naturligtvis huvudbandet.
Sabaton var briljanta som vanligt! Jag vågar påstå att Joakim Brodén tveklöst tillhör toppskiktet av Sveriges bästa frontmän, de spelade både titelspåret och En Livstid i Krig från senaste skivan och allsången på den sistnämnda fick arenan att koka. I mitt tycke borde de dock fått spela längre alternativt strukit Poltava och Gott Mitt Uns och istället lirat Karolinens Bön och Konungens Likfärd. Men man kan inte få allt i världen.
Halvtimmen innan Maiden kändes som en hel evighet, och när showen äntligen exploderade igång med Moonchild dröjde det inte länge förrän håret på armarna stod upprätt. Duracellkaninen Bruce Dickinson visade återigen prov på sin förmåga att försätta varenda jävel i publiken i trans, jag slutar aldrig imponeras av hans intensiva rörelsemönster, och för att inte tala om den extremt välplanerade och genomtänkta scenproduktionen. Åsynen av hur förbannat välgjort allt var gör att den här spelningen visuellt slår Ullevi -11 med hästlängder. Setlistan kretsade mestadels likt resten av pågående turnén kring den högt värderade Maiden England från 1988, vilket i princip bara innebar 80-talsmaterial, med undantagsfall som Afraid to Shoot Strangers från Fear of the Dark-plattan och självklart titelspåret från samma skiva. Standardallsången där var inte oväntat en av konsertens höjdpunkter, liksom Wasted Years, Number of the Beast och framförallt Seventh Son of a Seventh Son med skrämmande maskklädd organist som borde gett varenda individ i arenan kalla kårar av mörkrädsla. Dock kunde jag inte låta bli att sakna The Wicker Man och When The Wild Wind Blows, framförallt den förstnämnda.
Halvvägs genom Phantom of the Opera drog vi oss bakåt sedan trängseln blivit för påtaglig och hittade hyfsat bra platser lagom till Run to the Hills trummades igång. Sikten blev därmed sämre men utrymmet att rocka loss på större. Inte för att det spelade någon roll; Maiden hade en fantastisk dag på jobbet och samtliga 55000 åskådare tycktes uppleva samma euforiska sinnestillstånd hela spelningen igenom. Atmosfären var fullkomligt magisk, och den här spelningen skulle toppat allt jag sett hittills i år om det inte vore för en liten detalj: ljudet. Man tycker att en nationalarena borde hålla hög standard gällande ljudbilden, men tydligen inte. Akustiken var så förbannat jävla usel att gitarrsolona ibland var svåra att höra och basen inte kändes i hela kroppen som det annars ska göra. Ljudet studsade från vänster till höger och fram och tillbaks och orsakade ett öronbedövande eko som inte ens öronproppar kunde eliminera. Det tar emot att säga, men tyvärr drogs hela liveupplevelsen ner och jag hade njutit mer av showen om inte öronen smärtat. Friends Arena lämpar sig kanske för fotboll och andra idrottsevenemang, men för konserter, nej tack. Jag hoppas ypperligt att arrangörerna tagit åt sig av kritiken som strömmat från alla håll och kanter den senaste veckan och ser över anläggningen, för sådan här dålig ljudkvalité är inte acceptabelt.
Sett ur det stora perspektivet kan det här dock inte sammanfattas med bättre ordval än en enda lång gåshudsorgie. Iron Maiden är fortfarande högt rankade i kategorin "Världens bästa liveband" och de förtjänar det. Trots ljudkvalitén är jag glad att ha fått beskåda dem ännu en gång. Tack för en oförglömlig afton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar