Sjukstuga & jävulskap.

Att ta en öl i soffan en fredagskväll är en sak men alkoholförtäring i festliga sammanhang en annan. För min del sker det sistnämnda ytterst sällan, och igår var det minsann dags. Trots att jag undantagslöst inför alla festtillfällen är livrädd är jag tillräckligt förnuftig för att förstå att det är bra för mig att komma ut och träffa okända människor såhär, det blir i längden grovt ohälsosamt att sitta instängd i sin fristad och stirra in i en bok eller en dataskärm som jag annars gör.  

Roligt hade jag iallafall och nya bekantskaper knöts. Efterföljderna har dock inte blivit lika trevliga. Baksmälla a lá huvudvärk och illamående hade jag kunnat ta med ett leende och ryck på axlarna, men istället väljer alkoholen att ordentligt trigga igång förkylningen och febern jag förmodligen gått runt och burit på sedan förra helgen och bara väntat på rätta ögonblicket att bryta ut. Finns det inte något uttryck för åkomman som uppstår efter ett besök i huvudstaden? Stockholmssjuka?

Därmed var helgens övriga planer automatiskt inställda. Tanken ikväll var att åka upp till Askersund och spana in folkfesten bilcruisingen och äta pizza med mor & far, men det tvingas jag skippa nu. Istället tänker jag stanna hemma och kurera mig med honungste, mammas hemmagjorda jordgubbskräm, sömn och film.

The Anatomy of a Nervous Breakdown: On the Sideline.

ReVamp - The Anatomy of a Nervous Breakdown: On the Sideline

Nytt från holländska ReVamp, med Nightwish-aktuella Floor Jansen i spetsen. Detta är första singeln från deras kommande andra album Wild Card och har redan tagit ett ohälsosamt övertag på mitt Spotify. Rysningarna är totala och välbehagsskalan överhettad när Floor återigen bevisar sin breda kapacitet som sångerska och varför hon tillhör toppskiktet av metalvärldens främsta kvinnliga vokalister. Begäret efter ett exemplar av fullängdsplattan börjar bli outhärdlig, inte kan jag vänta till 23 augusti, jag vill höra mer nu. 

Som skivrelease inte vore nog spelar ReVamp i vår huvudstad den 8 november som förband åt Kamelot och jag funderar allvarligt på att ta mig dit, med eller utan sällskap. Att få se dem live vore tamigfan en stor jävla ära.

Up The Irons.

Dagen jag väntat på sedan början av oktober är inne. Iron Maiden @ Friends Arena. Med Sabaton och Voodo Six som förband. Det här kommer bli gryyyyyymt!!

A war amongst the living. You lost the fight before the fall.

Tarja - Victim of Ritual (Official Music Video)

Musikvideon till första officiella singeln från Tarja Turunens kommande album släpptes igår och jag befinner mig återigen på gränsen mellan trans och missnöje. Dramatik, vackra och intressanta kontraster mellan ljus och mörker och perfekt spegling av låttitelns innebörd och hela albumets tema, men tyvärr inte i det mäktigaste laget. Gällande själva låten är den i mina öron ett snyggt hopkok av Anteroom of Death och In For a Kill  med en släng av nya, färska ingredienser och faller mig mer i smaken ju mer jag lyssnar. Imponeringsskalan är snäppet högre här än förhandsteasern Never Enough.

Colours in the Dark släpps den 23 augusti och kommer efter två smakprov bli oerhört spännande att lyssna på. 

Where I come from, there's no higher authority than me. Being my own god was all I was meant to be.

Day 28 - Favorite Darth Vader quote.

"Don't be too proud of this technological terror you've constructed. The ability to destroy a planet is insignificant next to the power 

of the Force"

- Episode IV: A New Hope

"I find your lack of faith disturbing"

- Episode IV: A New Hope

"When I left you I was but the learner, now I am the master"

- Episode IV: A New Hope

"You have failed me for the last time, admiral"

-Episode V: The Empire Strikes Back

"If you only knew the power of the dark side"

- Episode V: The Empire Strikes Back

Day 27 - Favorite Yoda quote.

"Do, or do not. There is no try"

                                                                            - Episode V: The Empire Strikes Back

Day 26 - Favorite Obi-Wan Kenobi quote.

"You were the chosen one! You were supposed to destroy the Sith, not join them. Bring balance to the Force, not leave it in darkness"

- Episode III: Revenge of the Sith

"Who's the more foolish? The fool or the fool that follows him?"

- Episode IV: A New Hope

"He's more machine now than man. His mind is twisted and evil"

- Episode VI: Return of the Jedi

Livets goda sidor.

Porträtteras på bästa bildsätt i headern. Vid en F5-tryckning ser ni resultatet av åtskilliga timmars pillande. Återigen kör jag på tema svartvitt och återigen krediteras Tumblr som källa. Vad gjorde vi egentligen innan Tumblr? Jag har svårt att minnas.

Rammstein 27.06.13 @ Bråvalla Festival, Norrköping.

"So take me now before it's too late. Life's too short so I can't wait"

Eufori. Total eufori. Upplösningstillstånd och hjärtattack och allt vad det heter. För andra gången har jag bevittnat världens bästa tyskar, denna gång på hemmaplan i Östergötland. Bara tanken på det känns helt jävla surrealistisk. Stockholm och Globen är en sak, men i Norrköping ca 1,5 h hemifrån existerar inte i min värld.

I Globen i fjol stod jag långt fram där jag såg hyfsat bra men trängseln inte oväntat urartade och paniken blev så påtaglig att jag i slutändan ägnade stora delar av konserten åt att kippa efter luft och hålla mig vid medvetande. Därför placerade jag mig lite längre bak i publikhavet redan från början denna gång, men fortfarande på behagligt avstånd från scenen, mellan första och andra kravallstaketet. Min litenhet begränsade givetvis sikten (jag tackar allra ödmjukast för storbildsskärmar) men det spelade ingen roll. Under hela konserten kunde jag stå och lyssna och njuta och hoppa och skrika utan att bli köttfärs. Det enda som drog ner mig var ensamheten. Känslan att inte dela glädjen med någon. Jag har gått på konserter och festival ensam förut, men det har varit i jobbsyfte där artiklar och recensioner ska skrivas och publiceras dagen efter. Så var inte fallet nu. Nu var läget annorlunda. Tråkigare.

Jag påstår inte att konserten var en besvikelse, det är ju för fan Rammstein vi pratar om och jag tror ni redan förstått att jag musikaliskt njöt av varenda sekund. Setlistan var lite annorlunda än senast vilket jag först var väldigt glad för, däremot var spelningen kortare. En blonderad herr Till Lindemann iförd knallrosa pälsliknande jacka firades ner från scentaket ståendes på en strålkastarplattform omgiven av explosioner till inledande Ich Tu Dir Weh. Ingen Haifisch med gummibåten eller Engel med järnvingarna, men däremot Benzin och överraskande nog något så udda som Wiener Blut. Pyromaskerna i Feuer Frei, kukkanonen i Pussy och självklart den ständiga hackkycklingen Flake som drar ner brallorna så Till kan låtsats sätta på honom under Bück Dich. Älsklingstyskarna slutar aldrig leverera, de är en klass för sig och denna gång var inget undantag.

Största höjdpunkten enligt mina sinnen var utan tvekan Mein Herz Brennt. Nu pratar vi inte originalet utan den nya versionen. Pianoversionen. Ingen eld, inga explosioner, bara Flake sittandes vid en flygel och Till sjungandes fullt med inlevelse ända inifrån hjärteroten. Aldrig har nog atmosfären förändrats så mycket under en Rammsteinkonsert.
Jag tänkte aldrig på det men förmodligen hade jag gåshud hela numret igenom. Magiskt, helt jävla magiskt.

Vilken jag föredrar av de båda konserter jag sett låter jag förbli osagt. I dagsläget går det inte att jämföra, jag är bara så förbannat jävla lycklig att jag fått bevittna Rammstein ännu en gång. Hungern är mättad.

Grant me the ancient knowledge. Teach me how to live again.

Tisdag. Muminkoppen med starkkaffe står halvtom. Månegarms nya dånar ur högtalarna. Vardagsbestyren har återgått till det normala. En ny arbetsvecka är inledd. Verkligheten knackar på dörren. Alltför länge kan man inte undfly den. Jag skulle göra mycket för att återvända till Bråvalla hellre än att sitta här och ruttna.

Tillvaron ser ändå fin ut. Jag trivs på mitt jobb. Eller båda mina jobb. Iron Maiden @ Friends Arena om två veckor. Jag har absolut ingenting att klaga över.

Ska sluta skriva strunt och langa lite bra musik istället.

Ghost + In Flames 27.06.13 @ Bråvalla Festival, Norrköping.

För mig har det mytomspunna fenomenet Ghost varit svårt att ta till sig. Den mystiska auran kring dem i och med anonymiteten och deras speciella image må vara en sak, men själva musiken har inte tilltalat mig. Att jag då envisades med att beskåda dem live kan därav tyckas konstigt, men när en hel metalvärld utom jag hyllar dem från topp till tå måste orubbliga frågor besvaras när chansen ges. Vad är det Ghost har som gör att så många människor uppslukas av deras oemotståndliga dragningskraft?

Då jag inte lyssnat så mycket på dem innan hade jag noll koll på setlistan och låtnamnen. De enda jag minns att öronen kände igen var Infestissumam, Per Aspera Ad Inferi, Secular Haze, Year Zero och Con Clavi Con Dio. Som liveband sköter de sig helt okej; överraskande bra on stage vilket kanske var anledningen till att jag lyckades njuta av spelningen trots min bristfälliga kunskap om repertoaren. Enda minuset låg faktiskt hos speltiden, redan kl 18. Dagsljus ger inte Papa Emeritus II och the nameless ghouls någon rättvisa alls. Skymning hade gjort sig mer passande och höjt kvalitén på giget till en högre nivå.

Men vad kan vi konstatera av det här nu då? Att min syn på Ghost definitivt förändrats och jag kommer börja lyssna mer på dem nu. Dock tycker jag fortfarande att den där läskiga utstrålningen är sjukt överskattad. Eller så har jag bara ännu inte hajat grejen. 

När det gäller In Flames dröjde det ungefär en och en halv låt innan jag befann mig i extas. Känslan att efter alla sumpade chanser äntligen få se dem live är obeskrivlig. Att regnet tilltog efter halva spelningen kändes mindre relevant när göteborgarna rev sönder stora delar av scenen med sina grymma låtar. Setlistan innehöll samtliga mina favoriter a lá Trigger, The Quiet Place och Where The Dead Ships Dwell och som grädde på moset levererade Fridén ett kungligt mellansnack. Trotsade säkerhetsrestriktionerna och fick sitta på en säkert 2 m lång jämngammal snubbes axlar under avslutande My Sweet Shadow och såg allt, däremot förnekar jag blankt att jag trivdes däruppe. Hade jag varit full hade jag troligtvis känt mig mer avslappnad, men nu var jag ju nykter.

Trots att jag hade problem med sikten och den obligatoriska trängseln har In Flames utan vidare betänketid anslutit sig till skaran av det bästa jag någonsin skådat. Nackdelen med festivaler är dock den begränsade speltiden. 20 minuter extra hade inte skadat någon.

Come together, together as one. Come together for Lucifer's son.

Som en blixt från klar himmel var allt över. Post-festivaldepressionen och den obligatoriska nackspärren har slagit till och jag nyper mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömmer. Letar febrilt efter ord jag vill använda för att beskriva Bråvalla och inte minst efter förstånd nog att göra det. Tänkte fokusera helt på gigen och utelämna detaljer om övriga aspekter, som hur vi genom kontaktnät och skicklighet lyckades undslippa trafikkaoset och att min mobil dog efter Rammstein och jag därav blev omöjlig att få tag på.

En sak är dock säker. Jag är sjukt jävla lycklig - om än fortfarande i chocktillstånd - och jag kommer definitivt att besöka Bråvalla igen om lineupen lockar. Även om det som i år bara blir för en dag.

Festivalmode: Activated.

Hej på er!

Jag saknar förstånd nog till att skriva det här inlägget. Känslorna jag bär på är blandade, en mix mellan nervositet och eufori. Ni vet nog varför. Imorgon är det äntligen dags för Bråvalla, och jag besöker i praktiken festivalen nästan helt själv. Faster Maria och hennes man är visserligen med, men jag tvivlar på att de kommer vilja tränga sig långt fram i publikhavet tillsammans med mig. No offense, jag är jätteglad att jag får sova hemma hos dem över natten.

Att jag har skitont i vänster arm efter TBE-vaccinationen igår känns som en bagatell, från och med att jag vaknar utvilad imorgon existerar bara alkohol, Rammstein och In Flames. Hur förutsättningarna gällande umgänge och framförallt väder än ser ut tänker jag göra morgondagen minnesvärd som fan. Det blir vad man gör det till. 

Finns det någon chans att jag träffar några läsare eller andra bloggare i publikhavet? 

TAGGA DÅÅ FÖR HELVETE!!

Day 25 - Favorite Expanded Universe book.

Jag har tyvärr inte läst dem, men vet vagt vad de handlar om. Borde jag kolla in dem? Jag tror faktiskt inte det. Däremot, på tal om Expanded Universe, måste jag få tummen ur och börja titta på Clone Wars. Varför i helvete har jag inte gjort det än? Skämmes för fan!

All of this will turn to ash, a change for a piece of mind.

Midsommar har i vanlig ordning passerat utan några större spektakel. Grillning hos grannarna i fredags och släktkalas i Söderköping igår som jag totaldissade med ursäkten risk för intensiv huvudvärk som inga värktabletter i världen botar. Nej tack, jag stannar hellre hemma.

Imorgon är det jobb igen fram till onsdag. Sedan på torsdag är det dags för ... *hoppar i stolen och viftar med armarna och flinar som en XD-gubbe* ... fucking Bråvalla! Hell yeah, I'm gonna die. Eller nej, det kommer jag inte, men det ska bli så sjukt jävla roligt att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.

Day 24 - A character you dislike.

Jar Jar Binks. Det är en överdrift att säga att jag avskyr honom, han har en nyckelroll framförallt i första filmen, men han är den jag tycker om minst.

Day 23 - Something you wish was different in the series.

Från toppen av mitt huvud finns det ingenting jag tycker borde vara annorlunda. Självklart finns det scener och karaktärer jag ogillar och ifrågasätter, men så brukar det ju vara i alla filmer. I nuläget är jag i överlag nöjd med hela serien och hittar inga relevanta skäl till varför någonting borde förändras. Det jag vill veta som inte framgår ordentligt i filmerna kan jag kolla upp i mitt exemplar av Star Wars: Den Ultimata Guiden Till Hela Sagan. Sedan jag lade vantarna på ett har alla frågetecken så gott som utplånats.

Däremot är jag tveksam till att det ska komma ännu en trilogi. George Lucas har visserligen sagt att han från början planerade totalt nio filmer, men det var innan Disney köpte upp LucasFilms. Ingenting emot Disney, men på något sätt känns det som de inte kommer göra grejen med Star Wars någon rättvisa och jag kan inte sätta fingret på varför.

Bröderna Lejonhjärta.

Jag vet inte vad som utlöste det, men igår fick jag någon knäpp och blev jättesugen på att se Bröderna Lejonhjärta. Vi ska ha filmen på VHS någonstans, problemet är bara att vi inte längre har någon VHS-spelare ...

Nu sitter jag istället och smågrinar till themelåten. Jag tänker inte ljuga, den här vill jag ska spelas på min begravning. Den är helt fantastisk och så sorglig och vacker och nostalgisk att jag ryser.

Day 22 - Favorite Return of the Jedi moment.

När det sista som finns kvar av Anakin Skywalker bryter sig igenom Darth Vader och uppfyller profetian.
Allt som krävdes var att se sin son bli torterad.